SENASTE NYTT

Skånska Järnvägars ångtåg

För den som blivit inspirerad av tidigare artikel och känner längtan efter att åka ångtåg, så avgår premiärturen den 9 juni 2019 kl. 10.00 från Brösarp till Sankt Olof. Tåg går fram till säsongens slut i september.  Järnvägssträckan Brösarp-Vitaby-Sankt Olof (13,4 km) trafikeras med museitåg och verksamheten drivs helt ideellt av Museiföreningen Skånska Järnvägar.

Tidtabell för tågavgångar sommaren 2019

Mer info på: www.skanskajarnvagar.se

Järnhästens intåg

av Petra Westerdahl

Blott ett tiotal år efter vårt skjutsäventyr i Skåne-Tranås, gjorde en ny häst entré på banan. Vägar av järn hade redan börjat byggas på olika håll i landet – där vagnar drogs av hästar – men tiden var nu mogen för den verkliga järnhästens intågande. Nya vindar blåste från England och Europa och nådde så småningom vårt avlägsna lilla land. Konsekvenserna av dessa nya tekniska innovationer blev omfattande för det österlenska landskapet. Kartan kom att ritas om; storhetstiden för de gamla landsvägarna med sina milstenar och gästgifverier var över, och de kom att hamna i skuggan av järnbanan och dess järnvägshotell. Dessutom kom byarna som redan tidigare splittrats efter skiftena, att förändras och i flera fall att växa fram på nya platser.

Inte helt oväntat var motståndet mot anläggandet av järnvägen stort från olika håll i samhället. I krönikan ”Skenmanövrer och rallarsvingar”, beskrivs hur regelbunden tågtrafik ansågs ”demoralisera de tjänande klasserna”. Det befarades att folket skulle lämna sina arbeten för att åka tåg dagarna i ända, och från kyrkans håll basunerades det ut att järnbanorna ledde till undergången och yttersta helvetet. Folk och fän skulle skrämmas från vettet av tågen som färdades i så höga hastigheter som 30-40 km/h. ”Korna skulle sina, fåren tappa sin ull, och även de trägnaste arbetshästarna skulle löpa en uppenbar risk att – likt järnhästarna – börja skena.” (mer…)

Medeltida kapell och härbärgen i allmänhet

Sankt gjertrudEtt kapell är en kyrkobyggnad i mindre format, antingen fristående eller del av ett större komplex, exempelvis sidokapell i en större kyrka. Ett kapell är antingen avsett för gudstjänster i allmänhet eller för ett särskilt ändamål, såsom begravningskapell. Beteckningen (medeltidslatin capella ”kort kappa”) härrör från den plats där den helige Martins av Tours kappa förvarades. Ordet har sedan överförts till mindre andaktsrum i profana byggnader (borgar, slott etc.), till avskilda delar av kyrkobyggnader (kor- och sidokapell, dop- och gravkapell etc.) liksom mindre kyrkor vid vallfartsorter eller olika slag av institutioner. Kapell hade normalt ingen egen präst och inte heller begravningsrätt. Kapell med kyrkogård kan ha varit avsedda för andra grupper än sockenborna. Härbärge betyder ursprungligen ”plats som kan hysa en här”, och är ett gammalt ord för enklare övernattningsställe eller värdshus 

Några medeltida kapell i Sverige
I den östra delen av Småland, vid Kalmarsund och mittemot Borgholms slott på Öland, fanns under medeltiden en mindre urbaniserad ort, Pata. Pata blev sannolikt en merkantil centralort under 1400-talets sista kvartal. Staden upphörde på 1520–30-talen. I Pata fanns ett kapell som endast omnämns två gånger i samtida källor under 1500-talet. Kapellet var 11 x 7 meter stort. På orten fanns inga andra kyrkliga institutioner.

(mer…)

Kapellet Sankt Olof

Av Lars E Jönsson 

Drygt 250 meter norr om Sankt Olofs kyrka ligger en ruin som är registrerad som kyrka, kapell. Kapellet omnämns bl.a. 1506 i de skriftliga källorna. Detta omnämnande kan dock åsyfta den nuvarande kyrkan. Kapellet skall även vara omnämnt i källor från 1700- och 1800-talen. Kapellet finns markerat på ett flertal äldre kartor, bl.a. på en geometrisk uppmätning från 1698 och på en enskifteskarta från 1883. I närheten av platsen fanns på 1800-talet även en gård som benämndes Kapellagården.

År 1973 blev det förmodade kapellet i Sankt Olof föremål för en arkeologisk undersökning. Tyvärr är dokumentationsmaterialet från undersökningen av kapellet förkommet, men det finns några tidningsartiklar som refererar till utgrävningen. En teori som landsantikvarie Mildner hade var om kapellet kunde var Sankt Olofs första kyrka, och föregångaren till den nuvarande kyrkan i Sankt Olof. I både Arbetet och Sydsvenska Dagbladet står att det verkar som att det är en sakral byggnad. Murverket är bastant och välgjort, ca en halv meter tjocka. Murarna är av gråsten med inslag av tegel, och man har även gjort fynd av bl.a. taktegel.

I en artikel i Svenska Dagbladet menar Mildner att mycket tyder på att ruinen är lämningarna av en kyrkobyggnad. Bland annat skulle fynd av medeltida taktegel tyda på en manifest byggnad. Ett annat intressant fynd är en stenfot som kan ha utgjort fundament till ett altare i byggnadens östra del. Curt Wallin menar att murverk och rester av taktegel vittnade om en icke obetydlig byggnad från 1200-talet eller något senare. Han anser att byggnaden möjligen kan ha tjänstgjort som kapell och härbärge för de många pilgrimer som sökte sig till vallfartskyrkan. Att Olav Haraldsson skulle ha uppfört den anser Wallin vara uteslutet. (mer…)

Skånsk äggakaga

Den skånska äggakagan är en klar favorit från det skånska traditionella köket. Kagan kan avnjutas på ett flertal av de österlenska gästgiverierna som fortfarande är verksamma. Men varför inte laga på egen hand? För den som  inte kan vända en äggakaga med en hand – som i filmen ”Skåningar” från 1944 –  så kommer här ett recept där äggakagan istället gräddas i gjutgärnspanna i ugn. Tillagningstiden är cirka tjugo minuter.

För två portioner behövs:

4 ägg
4 dl mjölk
4 msk vetemjöl
3 kryddmått salt
1 kryddmått vitpeppar
200 g bacon eller fläsk
lingon

Sätt ugnen på 225 grader, och stek sedan fläsket i gjutjärnspannan. 
Vispa ihop övriga ingredienser i en skål.
Ta upp fläsket och lägg det på en tallrik,
Häll  äggakakssmeten i stekpannan och sätt in i ugnen i cirka 15 minuter.
Skaka på äggakakan och se så den stelnat, lägg på fläsket och värm i någon minut.

 

Recept hämtat från: 
https://receptfavoriter.se/recept/aeggakaka-skansk-ugnspannkaka-med-flaesk-och-lingon.html

En tidsresenär på Tranes Gästgifveri

av Petra Westerdahl

På vår förra resa fick vi stifta bekantskap med med Carl XIV Johan och uppleva hur han – till hästägarnas fasa – härjade i höga hastigheter genom våra härader. Hur det gick för Theodor Tufvessons morfar Nils och hans hästar fick vi dock inte klarhet i. Säkerligen krävs ett ingående research-arbete för att få tag i en nära tvåhundraårig information. Men med lite tur kan det kanske – under artikelns gång – dyka upp någon ättling som kan upplysa oss om händelseutvecklingen.

Vår konung lämnade oss i Tranås, så varför inte börja där vi slutade. Jag hoppar in i min röda lilla bil och kör upp till byn. Väl framme, rullar jag in på Diligensvägen vid den numera tomma platsen för det nedbrunna gästgiveriet. Just som jag ska parkera, hörs en kraftig smäll som åtföljs av ett skalv. Har jag krockat? Nej då, bilen står snyggt parkerad vid vägkanten. För att hämta mig efter den omskakande upplevelsen sluter jag ögonen en sekund, och det är då jag inser att jag inte längre befinner mig i en automobil. (mer…)

Olof den helige

av Lars Jönsson

Olof den helige och hans koppling till byn Sankt Olof
Olav (Olof) den Helige (995-1030) hette egentligen Ólafr Haraldsson och var norsk kung 1015–1028 (Olav II Haraldsson). Han deltog som ung i vikingatåg i östersjöområdet och i västerled, och uppges ha blivit döpt i Rouen i Normandiet. Som nybliven kung 1015 fortsatte han, med anglosaxiska missionärers bistånd, Olav Tryggvasons strävanden att kristna norrmännen. På grund av sin hänsynslösa kamp mot hedendomen fick han mäktiga fiender inom aristokratin. De norska stormännen sökte stöd hos dansk-engelske kungen Knud den Store. På grund av Knud den stores anspråk på herravälde över Norge lierade sig Olav med Anund Jacob av Sverige, där hans giftermål med Anunds syster Astrid bekräftade alliansen.

I slaget vid Helgeå 1026 lyckades dock Knud den store besegra de förbundna med hjälp av norska stormän. Olav fördrevs till Ryssland (Gårdarike), där han stannade i ett år. Därefter försökte han med svenskt stöd återta sitt rike, men han stupade i slaget vid Stiklestad i Trøndelag 29 juli 1030. Kort efter sin död fick Olav helgonrykte, och hans grav i Trondheim blev Nordens främsta vallfartsort. Även i Sverige och Danmark fanns en utbredd Olavskult. Sankt Olof blev med tiden Skånes största vallfartsort i den omfattande, medeltida S:t Olofskulten. I Sankt Olof firas Olav den heliges minnesdag varje år den 29 juli.

Enligt en folklig tradition skall Olav den helige ha vistats i Lunkende (Sankt Olof) tiden närmast efter slaget vid Helgeå. I antikvitettecknaren C. G. Hilfelings resejournal från 1777 föreligger den äldsta uppgiften om lokalbefolkningens uppfattning om kung Olavs anknytning till socknen. Där står bl.a. att sockenborna antar att S:t Olof vara kyrkans patron och att han skall vara halshuggen på platsen där källan är, som därefter skall vara uppsprungen. Därför avbildas han med en yxa i handen.

En sammanställning av de folkliga traditionerna publicerades 1819 av den i socknen tjänstgörande pastorn Carl A. Wassberg. Enligt traditionerna ska kung Olav ha bott på S:t Olofs gård någon tid. Han lät själv uppföra det norr om kyrkan belägna ”gamla S:t Olofs capell”, men blev ihjälslagen där S:t Olofs källa rann upp söder om kyrkan. Wassberg finner det troligt att kungen vistats i Lunkende tiden närmast efter slaget vid Helgeå. Han menar att kungen kan ha bott i kapellet och överlämnat detta till socknen som en helgedom, när han for tillbaka till Norge.

Curt Wallin ifrågasätter trovärdigheten i antagandet att Olav den helige verkligen stannade någon tid i sydöstra Skåne efter slaget vid Helgeå. Enligt Wallin redogör Snorre Sturlusson utförligt för händelserna kring det ”skånska kriget”. Sturlusson beskriver att efter slaget vid Helgeå följs de båda flottorna åt till Bråviken. Svenske kungen erbjuder Olav att stanna i Sverige över vintern, men han beslutar att via landvägen över Småland och Västergötland omedelbart återvända till Norge. Någon vistelse i Lunkende (Sankt Olof) nämns inte.

Enligt en annan sägen ska den döende Olav ha tagit sig från Stiklestad efter slaget den 29 juli 1030 till Lunkende (Sankt Olof) i sydöstra Skåne. Där ska han ha stupat, varvid källan sprang fram ur jorden.

För källor och litteraturförteckning, se:
Jönsson, L. 2014. Lunkende – en medeltida pilgrimsort. I: Axelsson, L-E & Jönsson, L. (red.)
Pilgrim S:t Olof 800 år. Utgiven av Killans bönegård och Simrishamns pastorat.

Sankt Olof – en medeltida pilgrimsort

av Lars Jönsson

Sankt Olof ligger i Sankt Olofs socken, Albo härad i sydöstra Skåne, 16 km nordväst om Simrishamn. Orten ligger i en omväxlande, småbruten odlingsbygd med skogsmarker på inre Österlen. Under 1800-talet var Sankt Olof en centralort för den omkringliggande landsbygden. Befolkningen ökade successivt och byn försågs med poststation och sockenbibliotek. När järnvägen drogs genom Sankt Olof 1901 inleddes ett nytt skede. Den lilla byn utvecklades till att bli ett stationssamhälle. Strax öster om byn uppfördes en stationsbyggnad med tillhörande lokstall och magasin, och ett järnvägshotell. Sankt Olof kom därefter att bestå av två delar, dels den gamla bykärnan kring kyrkan med mindre korsvirkeslängor och ett flertal gathus invid Byvägen, dels området kring järnvägen med tegelbyggnader. Med järnvägen kom också industrierna. I Sankt Olof anlades bl.a. ett mejeri 1909,och ett bränneri 1910. De två industrierna låg utmed Byvägen.

Järnvägen lades ner i slutet av 1960-talet. Sedan 1971 används sträckan S:t Olof-Brösarp för museitågtrafik och trafikeras under sommarhalvåret.
Trakten kring Sankt Olof har varit bebodd under förhistorisk tid, vilket ett flertal fornlämningar visar, bl.a. en domarring från järnåldern. Kyrkans äldsta delar, nuvarande kor och sakristia, är från slutet av 1100-talet eller början av 1200-talet. Den äldsta omnämnda profana byggnaden är S:t Olofs gård, som omtalas redan 1506. Gården ersattes på 1770-talet med nya byggnader. Vid Sankt Olofs gård, ca 300 meter söder om kyrkan, ligger den berömda offerkällan S:t Olofs källa. Och drygt 250 meter norr om kyrkan ligger en förmodad kapellgrund. Kyrkbyns och socknens äldsta namn är Lunkende. På 1500-talet antog byn kyrkans namn, Sankt Olof. (mer…)

Riksdagsmannens och kungens tal i Simrishamn 1837

Karl XIV Johan, king of Sweden and Norway, painted by Fredric WestinRiksdagsmannen Pehr Jönsson:

Stormäktige Allernådigaste Konung!

Med djupaste vördnad frambär Bondeståndet i Ingelstad och Järrestad härader genom oss, dess deputerade, sin underdåninga hjertliga helsning. Det ser i Eders Kongl. Maj:sts besök i orten ett ytterligare vedermäle af Eders Kongl. Maj:sts Nåd, – af Eders Kongl. Maj:sts aldrig hvilande omtanke för sina trogna undersåtare. Det förstår, hurusom Ederst Kongl. Maj:st vill göra sig underrättad om tillståndet, – vill skåda verkningarna af Ederst Kongl. Maj:sts landsfaderliga styrelse, – vill veta de behof, som äro att afhjälpa eller lindra.

Ibland annat, som lärer blifva föremål för Eders Kongl. Maj:sts Nådiga bepröfvande, hafva vi hört nämnas hamnbyggnaden här i staden. Bondeståndet är öfvertygadt, att Eders Kongl. Maj:st icke onådigt upptager ett underdåningt tillkännagifvande, att det för allmogen utgör ett önskemål, det en hamn härstädes må blifva anlagd, eftersom man däri ser ett medel till förkofran genom lifligare afsättning af ortens produkter och lättnad vid tillförseln af förnödenheter. (mer…)

Carl XIV Johan, hästar och Theodor Tufvessons morfar

av Petra Westerdahl

Carl XIV Johan

Jean Baptist Bernadotte föddes år 1763 i Pau, Frankrike. Jean namngavs efter Johannes Döparen – Jean Baptist. Hans bror borde ju då vara döpt efter Johannes Evangelisten, skulle man ju kunna skämta om, men faktum var att så var just fallet. Brodern hette Jean Évangeliste. Kärt barn har många namn och ytterligare ett fick vår Jean som soldat, nämligen ”Belle-Jambe”, (vacker-ben) eftersom han hade stora framgångar hos kvinnor. Namnet Carl fick han efter kung Carl XIII, som han adopterades av och Johan var naturligtvis en försvenskning av Jean. Han fick, vilket inte är alla förunnat, även ge namn åt en svamp – Karl Johan-svampen – som började ätas och tillredas under hans regeringstid.

Men varför valdes då en fransman till svensk tronföljare? I Europa rasade vid 1800-talets början napoleonkrigen och år 1808 förklarades även krig mot Sverige. Året därefter avsattes frankrikekritikern Gustav IV Adolf vid en statskupp, och den då 61-åriga barnlöse Carl XIII sattes in som regent. Det var således för att stärka banden till Frankrike och för att lyfta Sverige ur dess dåvarande förfall som valet till tronen föll på en general med släktband till Napoleon. Jean kom till Sverige 1810 och valdes – med Napoleons bifall – till kronprins. Bara några år senare kom Bernadotte att strida mot Napoleon för sitt nya hemlands räkning. År 1818, efter Carl XIII:s bortgång, kröntes den då 55-årige Jean till Sveriges och Norges konung. (mer…)