Admin

Tangentbord ersätts med spadar

På nättidskriften Österlenhistoria har vi nu nått vårt mål att varje vecka under månaderna november till mars publicera två inlägg. Vi står nu på mållinjen av första delmålet och kommer nu i takt med våren och sommarens ankomst att ta semester från tangentbordet för att istället greppa spade och grävsked. Dels väntar arkeologiska grävningar och inte minst odling och trädgårdsarbete. Merparten av material som publicerat under vintern har varit redan färdigskrivna artiklar. Under våren kommer ett fåtal artiklar att läggas ut och vi kommer även att arrangera ett föredrag samt några träffar för intresserade. Mer info om detta kommer!

Vi önskar alla en trevlig påsk och en härlig sommar!

Stenålder och äldre järnålder vid Vitemölla

Av Lars Jönsson

Vem kunde ana att det mittemot marknadsplatsen norr om Kivik, drygt 100 meter nordväst om gården Rosentorp och cirka tre hundra meter sydväst om Vitemölla, fanns ett hantverks- och verkstadsområde från äldre järnålder? År 2018 genomförde Österlenarkeologi arkeologiska undersökningar på fastigheten Hjälmaröd 9:30, en plats som under marknadsdagarna i Kivik brukar användas som parkeringsplats. Utgrävningarna genomfördes inför anläggandet av en gång- och cykelväg mellan Kivik och Ravlunda. De äldsta lämningarna inom undersökningsområdet var en eventuell hydda från sen jägarstenålder eller tidig bondestenålder (ca 5 000–ca 3500 f.Kr.). (mer…)

I skuggan av Kiviksgraven

Av Lars Jönsson

Figur 1. Platsen för den arkeologiska undersökningen inom fastigheten Mellby 3:145 i den östra delen av Kivik.

Under fyra veckor våren 2015 genomförde Österlenarkeologi en arkeologisk undersökning inom fastigheten Mellby 3:145 i den östra delen av Kivik. Anledningen till undersökningen var att det planerades byggnationer av bostäder på platsen för en tidigare känd boplats (RAÄ Södra Mellby 65:1). Enligt kulturmiljölagen (KML) behövdes därför en arkeologisk undersökning genomföras innan området kunde tas i anspråk för bostadsbyggande. Området ligger ca 200 meter nordväst om bronsåldersgraven Bredarör eller Kiviksgraven. (mer…)

Den forste gång ja agde bil

När den stora urbaniseringen ägde rum lärde sig den nyinflyttade stadsbon snart att skämmas för sitt ursprung och kulturarv. En indikator på en lantlig härstamning var språket, vilket snabbt slipades till av den urbane. Att tala det gamla skånska språket – som redan näst intill utplånats och marginaliserats till en svensk dialekt – ansågs fult och obildat. För att istället främja ett nästan utplånad kultur – det skånska folkets – publiceras här ett bidrag på s k bygdemål nedtecknat av Gullvi Andersson, Brösarp.
(mer…)

Automobilen – nya hästkrafter får hjulen att rulla

av Petra Westerdahl

När vi sågs förra gången expanderade järnvägen och stationssamhällena blomstrade. Men inte heller denna epok skulle vara för evigt. Nya hästkrafter hade redan satt hjulen i rullning.

Så tidigt som år 1769 hade fransmannen Nicolas-Joseph Cugnot konstruerat ett ångdrivet militärfordon. I England byggdes liknande ångdrivna vagnar för persontrafik några årtionde senare. Den första förbränningsmotorn uppfanns år 1862, och kunde förflytta ett fordon hela nio kilometer på tre timmar. Vid 1800-talets slut utvecklades motorerna av numera välkända namn som Benz, Daimler, Renault och Peugeot.

Bilfabriken Oldsmobile blev år 1901 först med att massproducera bilar, men mannen som drastiskt kom att öka volymen på biltillverkningen var Henry Ford. År 1908 byggdes den första T-Forden, och när den 1913 började tillverkas enligt löpandebandsprincipen, sjönk priserna drastiskt. På enbart 93 minuter kunde en T-Ford monteras ihop, och när produktionen lades ner 1927 hade femton miljoner T-Fordar sålts. I Sverige kunde den första bensindrivna bilen beskådas år 1891 på en industriutställning i Göteborg. Ett år senare konstruerades landets egna första ångdrivna bil – den så kallade Cederholmaren. (mer…)

Olika perioder under yngre järnålder

Några århundraden före år 0, under den period som kallas förromersk järnålder, blir järnet allt vanligare i Skandinavien. Perioden efterföljs av romersk järnålder, vilken sträcker sig fram till ca 400 e. Kr. Tiden mellan ca 400–1050 e. Kr. kallas i Norden för yngre järnålder. Under perioden växer en ny social struktur fram. Det växer fram ett nät av centralplatser, med rika spår av handel, hantverk och kult.

Centralplatserna utgörs av både storgårdar som fungerade som maktens stödjepunkter och handelsplatser knutna till dem. Några kända centralplatser är Uppåkra i sydvästra Skåne och Järrestad i sydöstra Skåne.

Bland handelsplatserna kan t.ex. nämnas Maletofta i Ravlundaområdet och en plats nära Åhus i nordöstra Skåne. Det är en tid då formspråket förändras i smycken, vapen och kläder, vackra importföremål från Västeuropa kommer in, runinskriften utvecklas och kristendomen börjar införas i Norden. (mer…)

Ramsåsa under yngre järnåldern

av Lars Jönsson

Gravfältet på Byåsabacken i Kronoskogen
På krönet av Byåsabacken, ca 100 meter söder om Tryde å, ligger ett ganska okänt gravfält från yngre järnålder (RAÄ Ramsåsa 3:1). Gravfältet består av nio fornlämningar. Dessa utgörs av en hög, fem runda stensättningar, en skeppssättning, en rest sten och en domarring. Högen, vilken är ca åtta meter i diameter och en meter hög, är placerad i gravfältets södra del.

Stensättningarna är däremot övertorvade och svåra att upptäcka. Av skeppssättningen återstår fyra resta stenar som står på rad. Omkring fyra meter väster om stenarna ligger två större stenar, där den ena sannolikt ingått som stävsten i skeppssättningen. Det fanns en stävsten i var ände av en skeppssättning. Den resta stenen är 1,5 meter hög och placerad i gravfältets nordöstra kant. (mer…)

Det ursprungliga Tomelilla

Den äldsta benämningen på Tomelilla är ”Tommarp lille”, dvs. lilla Tommarp. Stora Tommarp var som bekant staden Tumathorp eller Tommarp, ca 17 km öster om Tomelilla och 8 km väster om Simrishamn. Det äldsta skriftliga namnbelägget för Tomelilla är från 1437 då byn just kallas för ”Tommarp lille”.

Den äldsta kartan (Geometrisk Concept Charta) över Tomelilla (Thommelille) är från 1727. Byn bestod då av 8 gårdsnummer, fördelade på 7 hemman. Byn var endast ca 250 x 180 meter stor, och får anses som en ganska liten by, med en relativt liten bytomt (fornlämning RAÄ Tryde 79:1).

Inom den gamla bytomten finns idag en skola, ett ålderdomshem samt en byagård. Denna är den sista kvarvarande gården av de åtta som fanns i början av 1700-talet.

Stationssamhällen – tråkiga och historielösa?

av Petra Westerdahl

Mycket lastades järnvägen för, som ni kanske minns, men inte heller de orter som växte upp längs järnbanorna, skulle komma att förskonas från folkets misstro. Rädsla, vidskepelse och oro var några av de känsloreaktioner som kantade järnvägsutbyggnaden, och i många fall var de inte helt obefogade. Något nytt var på väg in, men vad det var och hur det skulle komma att gestalta sig kunde ännu ingen ana.

Vid järnvägslinjerna växte ny bebyggelse och industriell verksamhet fram. Stationerna förlades ofta till obebyggd mark långt från de gamla landsvägarna och byarna. Här uppstod en ny typ av tätort – stationssamhället. Samhällena ansågs vara så moderna att de till och med riskerade att utplåna gamla folkminnen. Med folkminnen menas här den muntliga tradition som återger sägner, skrönor och minnen med övernaturliga inslag.

De gamla folkminnena ute i våra bygder ha inte långt igen numera – stationssamhällekulturen dödar dem. Och hur skulle de för resten kunna leva i ett stationssamhälle – all fantasi flyr ju förskräckt sin kos redan vid blotta ordet; stationssamhälle!
Orden ovan yttrades av min avlägsne släkting och vår gemensamme vän, Theodor Tufvesson. I ”På byagader, kungsvägar och stadsgator” som utkom 1926, fortsätter han: (mer…)

Medeltida herresäten och borgplatser vid Sankt Olof

av Lars Jönsson

Måsalycke
Idag är Måsalycke mest känt för att vara en modern avfallsanläggning, ca en km söder om Sankt Olof. Men under 1400-talet var Måsalycke platsen för ett herresäte och bostadsort för en besutten storman med nära anknytning till sätesgårdarna i Gnalöv, Hagestad och Ingelstorp samt slutligen till Bollerup.

I Riksantikvarieämbetets fornsök är två gårdstomter i Måsalycke medtagna, där utsträckningen är känd utifrån en karta från 1861. Måsalyckes äldsta belägg i urkunderna är från 1458. En sammanställning av Curt Wallin av urkundsnotiser visar att Måsalycke redan före 1470 samt in på 1500-talet tillhör Krognosarna på Bollerup. De båda urkunderna av 30/7 och 27/11 1470 berättar att Måsalycke varit ”ett gammalt herresäte”. (mer…)