ARTIKLAR

I skuggan av Kiviksgraven

Av Lars Jönsson

Figur 1. Platsen för den arkeologiska undersökningen inom fastigheten Mellby 3:145 i den östra delen av Kivik.

Under fyra veckor våren 2015 genomförde Österlenarkeologi en arkeologisk undersökning inom fastigheten Mellby 3:145 i den östra delen av Kivik. Anledningen till undersökningen var att det planerades byggnationer av bostäder på platsen för en tidigare känd boplats (RAÄ Södra Mellby 65:1). Enligt kulturmiljölagen (KML) behövdes därför en arkeologisk undersökning genomföras innan området kunde tas i anspråk för bostadsbyggande. Området ligger ca 200 meter nordväst om bronsåldersgraven Bredarör eller Kiviksgraven. (mer…)

Den forste gång ja agde bil

När den stora urbaniseringen ägde rum lärde sig den nyinflyttade stadsbon snart att skämmas för sitt ursprung och kulturarv. En indikator på en lantlig härstamning var språket, vilket snabbt slipades till av den urbane. Att tala det gamla skånska språket – som redan näst intill utplånats och marginaliserats till en svensk dialekt – ansågs fult och obildat. För att istället främja ett nästan utplånad kultur – det skånska folkets – publiceras här ett bidrag på s k bygdemål nedtecknat av Gullvi Andersson, Brösarp.
(mer…)

Automobilen – nya hästkrafter får hjulen att rulla

av Petra Westerdahl

När vi sågs förra gången expanderade järnvägen och stationssamhällena blomstrade. Men inte heller denna epok skulle vara för evigt. Nya hästkrafter hade redan satt hjulen i rullning.

Så tidigt som år 1769 hade fransmannen Nicolas-Joseph Cugnot konstruerat ett ångdrivet militärfordon. I England byggdes liknande ångdrivna vagnar för persontrafik några årtionde senare. Den första förbränningsmotorn uppfanns år 1862, och kunde förflytta ett fordon hela nio kilometer på tre timmar. Vid 1800-talets slut utvecklades motorerna av numera välkända namn som Benz, Daimler, Renault och Peugeot.

Bilfabriken Oldsmobile blev år 1901 först med att massproducera bilar, men mannen som drastiskt kom att öka volymen på biltillverkningen var Henry Ford. År 1908 byggdes den första T-Forden, och när den 1913 började tillverkas enligt löpandebandsprincipen, sjönk priserna drastiskt. På enbart 93 minuter kunde en T-Ford monteras ihop, och när produktionen lades ner 1927 hade femton miljoner T-Fordar sålts. I Sverige kunde den första bensindrivna bilen beskådas år 1891 på en industriutställning i Göteborg. Ett år senare konstruerades landets egna första ångdrivna bil – den så kallade Cederholmaren. (mer…)

Ramsåsa under yngre järnåldern

av Lars Jönsson

Gravfältet på Byåsabacken i Kronoskogen
På krönet av Byåsabacken, ca 100 meter söder om Tryde å, ligger ett ganska okänt gravfält från yngre järnålder (RAÄ Ramsåsa 3:1). Gravfältet består av nio fornlämningar. Dessa utgörs av en hög, fem runda stensättningar, en skeppssättning, en rest sten och en domarring. Högen, vilken är ca åtta meter i diameter och en meter hög, är placerad i gravfältets södra del.

Stensättningarna är däremot övertorvade och svåra att upptäcka. Av skeppssättningen återstår fyra resta stenar som står på rad. Omkring fyra meter väster om stenarna ligger två större stenar, där den ena sannolikt ingått som stävsten i skeppssättningen. Det fanns en stävsten i var ände av en skeppssättning. Den resta stenen är 1,5 meter hög och placerad i gravfältets nordöstra kant. (mer…)

Stationssamhällen – tråkiga och historielösa?

av Petra Westerdahl

Mycket lastades järnvägen för, som ni kanske minns, men inte heller de orter som växte upp längs järnbanorna, skulle komma att förskonas från folkets misstro. Rädsla, vidskepelse och oro var några av de känsloreaktioner som kantade järnvägsutbyggnaden, och i många fall var de inte helt obefogade. Något nytt var på väg in, men vad det var och hur det skulle komma att gestalta sig kunde ännu ingen ana.

Vid järnvägslinjerna växte ny bebyggelse och industriell verksamhet fram. Stationerna förlades ofta till obebyggd mark långt från de gamla landsvägarna och byarna. Här uppstod en ny typ av tätort – stationssamhället. Samhällena ansågs vara så moderna att de till och med riskerade att utplåna gamla folkminnen. Med folkminnen menas här den muntliga tradition som återger sägner, skrönor och minnen med övernaturliga inslag.

De gamla folkminnena ute i våra bygder ha inte långt igen numera – stationssamhällekulturen dödar dem. Och hur skulle de för resten kunna leva i ett stationssamhälle – all fantasi flyr ju förskräckt sin kos redan vid blotta ordet; stationssamhälle!
Orden ovan yttrades av min avlägsne släkting och vår gemensamme vän, Theodor Tufvesson. I ”På byagader, kungsvägar och stadsgator” som utkom 1926, fortsätter han: (mer…)

Medeltida herresäten och borgplatser vid Sankt Olof

av Lars Jönsson

Måsalycke
Idag är Måsalycke mest känt för att vara en modern avfallsanläggning, ca en km söder om Sankt Olof. Men under 1400-talet var Måsalycke platsen för ett herresäte och bostadsort för en besutten storman med nära anknytning till sätesgårdarna i Gnalöv, Hagestad och Ingelstorp samt slutligen till Bollerup.

I Riksantikvarieämbetets fornsök är två gårdstomter i Måsalycke medtagna, där utsträckningen är känd utifrån en karta från 1861. Måsalyckes äldsta belägg i urkunderna är från 1458. En sammanställning av Curt Wallin av urkundsnotiser visar att Måsalycke redan före 1470 samt in på 1500-talet tillhör Krognosarna på Bollerup. De båda urkunderna av 30/7 och 27/11 1470 berättar att Måsalycke varit ”ett gammalt herresäte”. (mer…)

Arkeologisk undersökning av S:t Olofs kapell

av Lars E Jönsson

År 2013 utfördes en arkeologisk forskningsundersökning av kapellet i Sankt Olof. Vid undersökningen grävdes två provschakt. Det första schaktet placerades på platsen för själva kapellgrunden. I samband med en undersökning 1973 påträffades en stenfot som tolkades som ett möjligt fundament till ett altare i byggnadens östra del. Det andra schaktet placerades strax söder om ruinen. Syftet var att försöka lokalisera den medeltida marknivån och få en uppfattning om byggnaden var nedgrävd i äldre kulturlager. Om byggnaden varit ett kapell eller en äldre kyrka kunde detta kanske även verifieras genom gravläggningar i byggnadens omedelbara närhet.

Resultatet av undersökningen
Undersökningen började med att lagren som man fyllt igen byggnaden med efter 1973-års undersökning delvis grävdes bort. Det konstaterades att lagren innehöll delar av medeltida tegelstenar och takpannor, kalkbruk och djurben. I lagret fanns allt från moderna saker till keramik från 1700- och 1800-talen. Tyvärr visade det sig att man vid 1973-års undersökning i stort sett hade grävt sig ända ner till den ursprungliga marknivån, dvs. under golvnivån i byggnaden. Det enda som återstod av byggnadens golvnivå var ett ca 1 meter smalt parti. Vad som också försvårade undersökningen 2013 var att man efter 1973-års undersökning hade fyllt igen byggnaden med fyra stora stenar. Stenarnas närvaro gjorde att ytan som kunde undersökas minskades radikalt. (mer…)

Järnhästens intåg

av Petra Westerdahl

Blott ett tiotal år efter vårt skjutsäventyr i Skåne-Tranås, gjorde en ny häst entré på banan. Vägar av järn hade redan börjat byggas på olika håll i landet – där vagnar drogs av hästar – men tiden var nu mogen för den verkliga järnhästens intågande. Nya vindar blåste från England och Europa och nådde så småningom vårt avlägsna lilla land. Konsekvenserna av dessa nya tekniska innovationer blev omfattande för det österlenska landskapet. Kartan kom att ritas om; storhetstiden för de gamla landsvägarna med sina milstenar och gästgifverier var över, och de kom att hamna i skuggan av järnbanan och dess järnvägshotell. Dessutom kom byarna som redan tidigare splittrats efter skiftena, att förändras och i flera fall att växa fram på nya platser.

Inte helt oväntat var motståndet mot anläggandet av järnvägen stort från olika håll i samhället. I krönikan ”Skenmanövrer och rallarsvingar”, beskrivs hur regelbunden tågtrafik ansågs ”demoralisera de tjänande klasserna”. Det befarades att folket skulle lämna sina arbeten för att åka tåg dagarna i ända, och från kyrkans håll basunerades det ut att järnbanorna ledde till undergången och yttersta helvetet. Folk och fän skulle skrämmas från vettet av tågen som färdades i så höga hastigheter som 30-40 km/h. ”Korna skulle sina, fåren tappa sin ull, och även de trägnaste arbetshästarna skulle löpa en uppenbar risk att – likt järnhästarna – börja skena.” (mer…)

Medeltida kapell och härbärgen i allmänhet

Sankt gjertrudEtt kapell är en kyrkobyggnad i mindre format, antingen fristående eller del av ett större komplex, exempelvis sidokapell i en större kyrka. Ett kapell är antingen avsett för gudstjänster i allmänhet eller för ett särskilt ändamål, såsom begravningskapell. Beteckningen (medeltidslatin capella ”kort kappa”) härrör från den plats där den helige Martins av Tours kappa förvarades. Ordet har sedan överförts till mindre andaktsrum i profana byggnader (borgar, slott etc.), till avskilda delar av kyrkobyggnader (kor- och sidokapell, dop- och gravkapell etc.) liksom mindre kyrkor vid vallfartsorter eller olika slag av institutioner. Kapell hade normalt ingen egen präst och inte heller begravningsrätt. Kapell med kyrkogård kan ha varit avsedda för andra grupper än sockenborna. Härbärge betyder ursprungligen ”plats som kan hysa en här”, och är ett gammalt ord för enklare övernattningsställe eller värdshus 

Några medeltida kapell i Sverige
I den östra delen av Småland, vid Kalmarsund och mittemot Borgholms slott på Öland, fanns under medeltiden en mindre urbaniserad ort, Pata. Pata blev sannolikt en merkantil centralort under 1400-talets sista kvartal. Staden upphörde på 1520–30-talen. I Pata fanns ett kapell som endast omnämns två gånger i samtida källor under 1500-talet. Kapellet var 11 x 7 meter stort. På orten fanns inga andra kyrkliga institutioner.

(mer…)

Kapellet Sankt Olof

Av Lars E Jönsson 

Drygt 250 meter norr om Sankt Olofs kyrka ligger en ruin som är registrerad som kyrka, kapell. Kapellet omnämns bl.a. 1506 i de skriftliga källorna. Detta omnämnande kan dock åsyfta den nuvarande kyrkan. Kapellet skall även vara omnämnt i källor från 1700- och 1800-talen. Kapellet finns markerat på ett flertal äldre kartor, bl.a. på en geometrisk uppmätning från 1698 och på en enskifteskarta från 1883. I närheten av platsen fanns på 1800-talet även en gård som benämndes Kapellagården.

År 1973 blev det förmodade kapellet i Sankt Olof föremål för en arkeologisk undersökning. Tyvärr är dokumentationsmaterialet från undersökningen av kapellet förkommet, men det finns några tidningsartiklar som refererar till utgrävningen. En teori som landsantikvarie Mildner hade var om kapellet kunde var Sankt Olofs första kyrka, och föregångaren till den nuvarande kyrkan i Sankt Olof. I både Arbetet och Sydsvenska Dagbladet står att det verkar som att det är en sakral byggnad. Murverket är bastant och välgjort, ca en halv meter tjocka. Murarna är av gråsten med inslag av tegel, och man har även gjort fynd av bl.a. taktegel.

I en artikel i Svenska Dagbladet menar Mildner att mycket tyder på att ruinen är lämningarna av en kyrkobyggnad. Bland annat skulle fynd av medeltida taktegel tyda på en manifest byggnad. Ett annat intressant fynd är en stenfot som kan ha utgjort fundament till ett altare i byggnadens östra del. Curt Wallin menar att murverk och rester av taktegel vittnade om en icke obetydlig byggnad från 1200-talet eller något senare. Han anser att byggnaden möjligen kan ha tjänstgjort som kapell och härbärge för de många pilgrimer som sökte sig till vallfartskyrkan. Att Olav Haraldsson skulle ha uppfört den anser Wallin vara uteslutet. (mer…)