ARTIKLAR

En tidsresenär på Tranes Gästgifveri

av Petra Westerdahl

På vår förra resa fick vi stifta bekantskap med med Carl XIV Johan och uppleva hur han – till hästägarnas fasa – härjade i höga hastigheter genom våra härader. Hur det gick för Theodor Tufvessons morfar Nils och hans hästar fick vi dock inte klarhet i. Säkerligen krävs ett ingående research-arbete för att få tag i en nära tvåhundraårig information. Men med lite tur kan det kanske – under artikelns gång – dyka upp någon ättling som kan upplysa oss om händelseutvecklingen.

Vår konung lämnade oss i Tranås, så varför inte börja där vi slutade. Jag hoppar in i min röda lilla bil och kör upp till byn. Väl framme, rullar jag in på Diligensvägen vid den numera tomma platsen för det nedbrunna gästgiveriet. Just som jag ska parkera, hörs en kraftig smäll som åtföljs av ett skalv. Har jag krockat? Nej då, bilen står snyggt parkerad vid vägkanten. För att hämta mig efter den omskakande upplevelsen sluter jag ögonen en sekund, och det är då jag inser att jag inte längre befinner mig i en automobil. (mer…)

Olof den helige

av Lars Jönsson

Olof den helige och hans koppling till byn Sankt Olof
Olav (Olof) den Helige (995-1030) hette egentligen Ólafr Haraldsson och var norsk kung 1015–1028 (Olav II Haraldsson). Han deltog som ung i vikingatåg i östersjöområdet och i västerled, och uppges ha blivit döpt i Rouen i Normandiet. Som nybliven kung 1015 fortsatte han, med anglosaxiska missionärers bistånd, Olav Tryggvasons strävanden att kristna norrmännen. På grund av sin hänsynslösa kamp mot hedendomen fick han mäktiga fiender inom aristokratin. De norska stormännen sökte stöd hos dansk-engelske kungen Knud den Store. På grund av Knud den stores anspråk på herravälde över Norge lierade sig Olav med Anund Jacob av Sverige, där hans giftermål med Anunds syster Astrid bekräftade alliansen.

I slaget vid Helgeå 1026 lyckades dock Knud den store besegra de förbundna med hjälp av norska stormän. Olav fördrevs till Ryssland (Gårdarike), där han stannade i ett år. Därefter försökte han med svenskt stöd återta sitt rike, men han stupade i slaget vid Stiklestad i Trøndelag 29 juli 1030. Kort efter sin död fick Olav helgonrykte, och hans grav i Trondheim blev Nordens främsta vallfartsort. Även i Sverige och Danmark fanns en utbredd Olavskult. Sankt Olof blev med tiden Skånes största vallfartsort i den omfattande, medeltida S:t Olofskulten. I Sankt Olof firas Olav den heliges minnesdag varje år den 29 juli.

Enligt en folklig tradition skall Olav den helige ha vistats i Lunkende (Sankt Olof) tiden närmast efter slaget vid Helgeå. I antikvitettecknaren C. G. Hilfelings resejournal från 1777 föreligger den äldsta uppgiften om lokalbefolkningens uppfattning om kung Olavs anknytning till socknen. Där står bl.a. att sockenborna antar att S:t Olof vara kyrkans patron och att han skall vara halshuggen på platsen där källan är, som därefter skall vara uppsprungen. Därför avbildas han med en yxa i handen.

En sammanställning av de folkliga traditionerna publicerades 1819 av den i socknen tjänstgörande pastorn Carl A. Wassberg. Enligt traditionerna ska kung Olav ha bott på S:t Olofs gård någon tid. Han lät själv uppföra det norr om kyrkan belägna ”gamla S:t Olofs capell”, men blev ihjälslagen där S:t Olofs källa rann upp söder om kyrkan. Wassberg finner det troligt att kungen vistats i Lunkende tiden närmast efter slaget vid Helgeå. Han menar att kungen kan ha bott i kapellet och överlämnat detta till socknen som en helgedom, när han for tillbaka till Norge.

Curt Wallin ifrågasätter trovärdigheten i antagandet att Olav den helige verkligen stannade någon tid i sydöstra Skåne efter slaget vid Helgeå. Enligt Wallin redogör Snorre Sturlusson utförligt för händelserna kring det ”skånska kriget”. Sturlusson beskriver att efter slaget vid Helgeå följs de båda flottorna åt till Bråviken. Svenske kungen erbjuder Olav att stanna i Sverige över vintern, men han beslutar att via landvägen över Småland och Västergötland omedelbart återvända till Norge. Någon vistelse i Lunkende (Sankt Olof) nämns inte.

Enligt en annan sägen ska den döende Olav ha tagit sig från Stiklestad efter slaget den 29 juli 1030 till Lunkende (Sankt Olof) i sydöstra Skåne. Där ska han ha stupat, varvid källan sprang fram ur jorden.

För källor och litteraturförteckning, se:
Jönsson, L. 2014. Lunkende – en medeltida pilgrimsort. I: Axelsson, L-E & Jönsson, L. (red.)
Pilgrim S:t Olof 800 år. Utgiven av Killans bönegård och Simrishamns pastorat.

Sankt Olof – en medeltida pilgrimsort

av Lars Jönsson

Sankt Olof ligger i Sankt Olofs socken, Albo härad i sydöstra Skåne, 16 km nordväst om Simrishamn. Orten ligger i en omväxlande, småbruten odlingsbygd med skogsmarker på inre Österlen. Under 1800-talet var Sankt Olof en centralort för den omkringliggande landsbygden. Befolkningen ökade successivt och byn försågs med poststation och sockenbibliotek. När järnvägen drogs genom Sankt Olof 1901 inleddes ett nytt skede. Den lilla byn utvecklades till att bli ett stationssamhälle. Strax öster om byn uppfördes en stationsbyggnad med tillhörande lokstall och magasin, och ett järnvägshotell. Sankt Olof kom därefter att bestå av två delar, dels den gamla bykärnan kring kyrkan med mindre korsvirkeslängor och ett flertal gathus invid Byvägen, dels området kring järnvägen med tegelbyggnader. Med järnvägen kom också industrierna. I Sankt Olof anlades bl.a. ett mejeri 1909,och ett bränneri 1910. De två industrierna låg utmed Byvägen.

Järnvägen lades ner i slutet av 1960-talet. Sedan 1971 används sträckan S:t Olof-Brösarp för museitågtrafik och trafikeras under sommarhalvåret.
Trakten kring Sankt Olof har varit bebodd under förhistorisk tid, vilket ett flertal fornlämningar visar, bl.a. en domarring från järnåldern. Kyrkans äldsta delar, nuvarande kor och sakristia, är från slutet av 1100-talet eller början av 1200-talet. Den äldsta omnämnda profana byggnaden är S:t Olofs gård, som omtalas redan 1506. Gården ersattes på 1770-talet med nya byggnader. Vid Sankt Olofs gård, ca 300 meter söder om kyrkan, ligger den berömda offerkällan S:t Olofs källa. Och drygt 250 meter norr om kyrkan ligger en förmodad kapellgrund. Kyrkbyns och socknens äldsta namn är Lunkende. På 1500-talet antog byn kyrkans namn, Sankt Olof. (mer…)

Carl XIV Johan, hästar och Theodor Tufvessons morfar

av Petra Westerdahl

Carl XIV Johan

Jean Baptist Bernadotte föddes år 1763 i Pau, Frankrike. Jean namngavs efter Johannes Döparen – Jean Baptist. Hans bror borde ju då vara döpt efter Johannes Evangelisten, skulle man ju kunna skämta om, men faktum var att så var just fallet. Brodern hette Jean Évangeliste. Kärt barn har många namn och ytterligare ett fick vår Jean som soldat, nämligen ”Belle-Jambe”, (vacker-ben) eftersom han hade stora framgångar hos kvinnor. Namnet Carl fick han efter kung Carl XIII, som han adopterades av och Johan var naturligtvis en försvenskning av Jean. Han fick, vilket inte är alla förunnat, även ge namn åt en svamp – Karl Johan-svampen – som började ätas och tillredas under hans regeringstid.

Men varför valdes då en fransman till svensk tronföljare? I Europa rasade vid 1800-talets början napoleonkrigen och år 1808 förklarades även krig mot Sverige. Året därefter avsattes frankrikekritikern Gustav IV Adolf vid en statskupp, och den då 61-åriga barnlöse Carl XIII sattes in som regent. Det var således för att stärka banden till Frankrike och för att lyfta Sverige ur dess dåvarande förfall som valet till tronen föll på en general med släktband till Napoleon. Jean kom till Sverige 1810 och valdes – med Napoleons bifall – till kronprins. Bara några år senare kom Bernadotte att strida mot Napoleon för sitt nya hemlands räkning. År 1818, efter Carl XIII:s bortgång, kröntes den då 55-årige Jean till Sveriges och Norges konung. (mer…)

Simris runstenar

Av Lars Jönsson

Vad runstenarna i Simris berättar

Bjarnger lät resa denna sten efter sin broder Ravn tjänare (eller krigare) hos Gunnulv i Svitjod

De två runstenarna av typen ”efter Jelling” som påträffades i kyrkogårdsmuren vid Simris kyrka, och som numera står invid kyrkan, visar vilka slags människor som kan ha rört sig i området. Inskrifterna på runstenarna visar att personerna i den lokala aristokratiska eliten i Simris har haft kontakt med andra områden. En av dem, Asulv, hade varit Knuts dreng, medan en annan, Ravn, hade tjänat som sven hos Gunnulv i Sverige. Det som gör runstenarna i Simris så intressanta är att de avviker från samtliga andra runstenar i Skåne från perioden. Runstenarna benämns även för ”svenska runstenar”.

Den första stenen har daterats till tiden omkring 1025 e. Kr., där Knut har föreslagits vara Knut den Store. Den andra stenen, vilken stilmässigt anknyter till runstenar i Uppland, har daterats till ca 1050 eller något yngre. Det har föreslagits att stenarna kan ha rests över några av den svenske kungen Anund Jacobs krigare som dog i Skåne då de tillsammans med Sven Estridsen stred mot den norske kungen Magnus den gode omkring 1050. (mer…)

Social elit i Gärsnäs redan under vikingatiden

av Lars Jönsson

Flera intressanta fynd som gjorts i Östra Herrestad och Gärsnäs visar att området varit bebott av inflytelserika personer redan under vikingatid.  I Östra Herrestad har två vikingtida myntfynd gjorts, ett av mynten är präglat under Hardeknud (1035-1052), och det andra under Ethelred II (986-1016). I närheten av byn har ytterligare vikingatida mynt- och skattfynd gjorts.

Från den närbelägna byn Gärsnäs finns dessutom ett skattfynd bestående av ca 1500 mynt, de flesta Ethelredpräglingar, där det yngsta dateras till 1018-1035. Denna koncentration av vikingatida skatt- och myntfynd är sällsynt i Skåne, och i den sydöstra delen är den närmast uppseendeväckande.
De sena nedläggelserna sätts ofta i samband med den kungliga maktstrukturen som åtminstone i sydvästra Skåne etablerades mot slutet av 900-talet . Materialet från Östra Herrestad och Gärsnäs visar på närvaron av en social elit under vikingatiden i området.  (mer…)

Gästgifverier och skjutsstationer

av Petra Westerdahl

I min förra artikel cyklade jag omkring på vägen mellan Rörum och Stiby och undersökte milstenar längs vägkanten. Cykelturen inspirerade mig och jag började fundera vidare;

Var låg då de gästgiverier som stenarna markerade avstånden mellan, och hur var de organiserade? Fanns det ett gästgiveri i Stiby, och var var det i så fall beläget? Dessutom kunde jag inte låta bli att vilja veta mer om vår konung Carl XIV Johan, vars initialer som – efter viss möda – framträdde på stibystenarna. Vilken roll för den österlenska kommunikationen spelade då denna fransman som fått förtroendet att härska över Svea rike?

De skånska gästgiveriernas föregångare, vilka har medeltida anor, kallades under den danska tiden för ”kroer”. Redan under 1200-talet fanns bestämmelser om att det skulle finnas krogar i tillräckligt antal längs vägarna. På 1300-talet utvecklades verksamheten av drottning Margareta som beslöt att avståndet mellan kroerna skulle vara högst fyra mil. Den för oss skåningar gode Kristian II (av svensken kallad tyrann) hade den goda smaken att under 1500-talet förbättra krogarnas meny. Varje måltid skulle bestå av tre rätter och fri öl skulle serveras så länge måltiden varade. Inte dåligt! Dessvärre försökte den senare Kristian IV snåla in på antalet kroer, vilket då dessvärre ledde till våldgästning av befolkningens hus och hem. (mer…)

Runstenen i Östra Herrestad

av Petra Westerdahl

I tidigare artiklar har vi besökt den vackra kyrkan i  Östra Herrestad. Vad många besökare kanske inte lägger märke till är runstenen på kyrkogården, som rests till minnet av en mäktig man. Stenen är av sandsten och ristningen är daterad till cirka år 1000-1050. 

÷ bruþiR × auk × tuki × raisþu × stain × þansi × aftiR × fraþulf × faþur × sin × harþa ÷ ¶ ÷ kuþan × þiakn ×

Broder och Toke reste denna sten efter Fradulv (Fridulf), fader sin, en mycket god man. 

Ovanstående tolkning är hämtad från Riksantikvarieämbetet Fornsök  och synes inågot oklar och förenklad beträffande de tre sista orden ”mycket god man”. Samma uttryck har på andra runstenar tolkats mer ingående . Ordet harþa översätts här som mycket men på andra ställen  istället som ättens, stammensden manliga ättelinjen. (mer…)

Kloster och skrock– hur hänger det ihop?

av Lars Jönsson

En undersökning av klostret i Tommarp

Ibland kan även den mest luttrade arkeolog stötta på föremål som överraskar, och som får oss att kanske omvärdera de medeltida människornas sätt att förhålla sig till en magisk-religiös föreställningsvärld. Ett sådant föremål påträffades i samband med en arkeologisk undersökning år 2005 av premonstratenserklostret i Östra Tommarp, orten på Österlen som under medeltiden var stad och som då benämndes Tumathorp eller Tommerup.

Undersökningen sammanföll med 850-årsjubileet av klostrets instiftande år 1155. I syfte att besvara ett antal frågeställningar grävdes två schakt omedelbart utanför den idag inhägnade klosterplatsen. Ett av schakten grävdes på platsen för den södra klosterlängan, medan det andra schaktet grävdes på platsen där klosterkyrkan och den västra klosterlängan möttes.

Schaktet som berörde den södra klosterlängans östra del visade bl.a. att byggnadens planlösning inte hade ändrats under medeltidens lopp, men att byggnaden hade genomgått flera renoveringar och reparationer. Det var tydligt att den östra delen av den södra klosterlängan hade använts som kök, där en stor del upptogs av köksspisen, medan en del av den västra delen rymde en källare. Byggnaden har varit vackert men enkelt utformad, med skrädhuggna kalkstenar och vitkalkade innerväggar. Fyndmaterialet består till stor del av spår efter mat och matlagning, med stora mängder djur- och fiskben, samt skärvor av förråds- och matlagningskärl.
Men innan beskrivningen av det överraskande föremålet och dess eventuella plats i en medeltida föreställningsvärld är det på sin plats att nämna något om folktro och vidskepelse i de medeltida människornas vardagsliv.

(mer…)

Österlens cykelvägar blottlägger vår historia

Nu byggs det äntligen ett flertal nya gång- och cykelvägar på Österlen! Först ut är GC-vägen längs väg 9 mellan Kivik och Ravlunda, där många spännande arkeologiska upptäckter gjordes under 2018. I våras undersöktes, ganska nära Torups slott, t.ex. en statarlänga från andra hälften av 1800-talet.

Den mest intressanta upptäckten gjordes i höstas strax norr om Rosentorps gård och väster om Vitemölla. De äldsta lämningarna var en hydda från den äldsta delen av bondestenålder, ca 4 000-3 300 f.Kr. Redan i våras påträffades tre tvärpilar i en grop i hyddan, medan det i höstas påträffades två pilspetsar med urnupen bas i anslutning till hyddan.

Merparten av de arkeologiska lämningarna utgjordes dock av härdar, gropar, ugnar och aktivitetslager från äldre järnålder(förromersk och romersk järnålder), dvs. ca 400 f.Kr. till ca 400 e.Kr. Fyndmaterialet som anträffades tyder på att det på platsen har funnits ett hantverks- och verkstadsområde från äldre järnålder.
(mer…)