av Lars Jönsson 
Olof den helige och hans koppling till byn Sankt Olof
Olav (Olof) den Helige (995-1030) hette egentligen Ólafr Haraldsson och var norsk kung 1015–1028 (Olav II Haraldsson). Han deltog som ung i vikingatåg i östersjöområdet och i västerled, och uppges ha blivit döpt i Rouen i Normandiet. Som nybliven kung 1015 fortsatte han, med anglosaxiska missionärers bistånd, Olav Tryggvasons strävanden att kristna norrmännen. På grund av sin hänsynslösa kamp mot hedendomen fick han mäktiga fiender inom aristokratin. De norska stormännen sökte stöd hos dansk-engelske kungen Knud den Store. På grund av Knud den stores anspråk på herravälde över Norge lierade sig Olav med Anund Jacob av Sverige, där hans giftermål med Anunds syster Astrid bekräftade alliansen.
I slaget vid Helgeå 1026 lyckades dock Knud den store besegra de förbundna med hjälp av norska stormän. Olav fördrevs till Ryssland (Gårdarike), där han stannade i ett år. Därefter försökte han med svenskt stöd återta sitt rike, men han stupade i slaget vid Stiklestad i Trøndelag 29 juli 1030. Kort efter sin död fick Olav helgonrykte, och hans grav i Trondheim blev Nordens främsta vallfartsort. Även i Sverige och Danmark fanns en utbredd Olavskult. Sankt Olof blev med tiden Skånes största vallfartsort i den omfattande, medeltida S:t Olofskulten. I Sankt Olof firas Olav den heliges minnesdag varje år den 29 juli.
Enligt en folklig tradition skall Olav den helige ha vistats i Lunkende (Sankt Olof) tiden närmast efter slaget vid Helgeå. I antikvitettecknaren C. G. Hilfelings resejournal från 1777 föreligger den äldsta uppgiften om lokalbefolkningens uppfattning om kung Olavs anknytning till socknen. Där står bl.a. att sockenborna antar att S:t Olof vara kyrkans patron och att han skall vara halshuggen på platsen där källan är, som därefter skall vara uppsprungen. Därför avbildas han med en yxa i handen.
En sammanställning av de folkliga traditionerna publicerades 1819 av den i socknen tjänstgörande pastorn Carl A. Wassberg. Enligt traditionerna ska kung Olav ha bott på S:t Olofs gård någon tid. Han lät själv uppföra det norr om kyrkan belägna ”gamla S:t Olofs capell”, men blev ihjälslagen där S:t Olofs källa rann upp söder om kyrkan. Wassberg finner det troligt att kungen vistats i Lunkende tiden närmast efter slaget vid Helgeå. Han menar att kungen kan ha bott i kapellet och överlämnat detta till socknen som en helgedom, när han for tillbaka till Norge.
Curt Wallin ifrågasätter trovärdigheten i antagandet att Olav den helige verkligen stannade någon tid i sydöstra Skåne efter slaget vid Helgeå. Enligt Wallin redogör Snorre Sturlusson utförligt för händelserna kring det ”skånska kriget”. Sturlusson beskriver att efter slaget vid Helgeå följs de båda flottorna åt till Bråviken. Svenske kungen erbjuder Olav att stanna i Sverige över vintern, men han beslutar att via landvägen över Småland och Västergötland omedelbart återvända till Norge. Någon vistelse i Lunkende (Sankt Olof) nämns inte.
Enligt en annan sägen ska den döende Olav ha tagit sig från Stiklestad efter slaget den 29 juli 1030 till Lunkende (Sankt Olof) i sydöstra Skåne. Där ska han ha stupat, varvid källan sprang fram ur jorden.
För källor och litteraturförteckning, se:
Jönsson, L. 2014. Lunkende – en medeltida pilgrimsort. I: Axelsson, L-E & Jönsson, L. (red.)
Pilgrim S:t Olof 800 år. Utgiven av Killans bönegård och Simrishamns pastorat.