En tidsresenär på Tranes Gästgifveri

av Petra Westerdahl

På vår förra resa fick vi stifta bekantskap med med Carl XIV Johan och uppleva hur han – till hästägarnas fasa – härjade i höga hastigheter genom våra härader. Hur det gick för Theodor Tufvessons morfar Nils och hans hästar fick vi dock inte klarhet i. Säkerligen krävs ett ingående research-arbete för att få tag i en nära tvåhundraårig information. Men med lite tur kan det kanske – under artikelns gång – dyka upp någon ättling som kan upplysa oss om händelseutvecklingen.

Vår konung lämnade oss i Tranås, så varför inte börja där vi slutade. Jag hoppar in i min röda lilla bil och kör upp till byn. Väl framme, rullar jag in på Diligensvägen vid den numera tomma platsen för det nedbrunna gästgiveriet. Just som jag ska parkera, hörs en kraftig smäll som åtföljs av ett skalv. Har jag krockat? Nej då, bilen står snyggt parkerad vid vägkanten. För att hämta mig efter den omskakande upplevelsen sluter jag ögonen en sekund, och det är då jag inser att jag inte längre befinner mig i en automobil.

Mycket märkligt! Sätet under mig känns nu hårt och obekvämt, och en unken doft av svett och fukt stiger upp från den mörkbruna, läderbeklädda dynan. Det går upp för mig att jag nu sitter i en gammal vagn – en hästskjuts – och skjutsaren knackar precis i ögonblicket hårt på rutan. Jag förmodar att han vill att jag ska stiga av, vilket jag gör och han sträcker fram handen. Trots att jag vet att jag inte har mer än ett, i det här sammanhanget värdelöst mastercard, så fumlar jag i fickorna. Betalningen klaras av med några tunga, gamla mynt för sträckan Cimbritshamn – Tranes. Vips, så är skjutsaren och hans hästar borta.

Lite villrådig står jag nu på grusvägen utanför gästgiveriets port. Vägen ligger öde, så när som på en kvinna iklädd klänning med ett randigt förkläde och rutig sjalett. På ena armen bär hon ett spädbarn och i andra handen en äggakorg. Jag försöker vinka till henne, men jag kan inte längre se mina armar. Endast min skugga som faller framför mig är synlig.

Uppenbarligen både ser och hör kvinnan mig när jag hälsar på henne. Hon svarar att på ett ålderdomlig språk att hon är Truls Nels Elna och den lille ljushårige gossen är Ola, som föddes samma år som kungen var på besök. På ett mirakulöst sätt har jag förflyttats i tiden till år 1837. Kommer jag nu att få svar på min fråga?

Bernadotte har åkt vidare till den kungliga huvudstaden och lokaltidningen som rapporterade om besöket har återvänt till sin redaktion. Så inte heller där kan jag få några upplysningar om unge Nils. Elna är mitt enda hopp, och jag sätter min tillit till henne. Jo, då äggen i korgen ska hon leverera till gästgivaren och jag kan få följa ”me na ing” (med henne in). Tillsammans går vi in genom porten till den fyrlängade gården och tvärs över den ojämna, kullerstensbelagda gårdsplanen. Det lilla blåögd barnet i byltet granskar mig nyfiket med vaksam blick. Jag frågar om Elna om hon vet vem som körde för kungen. Jodå, det var hennes store påg, den 17-årige Nils. Med skrämd blick tillägger hon: – Men di ej ente nåed mer å si om di. Tydligen vill inte Elna berätta vad som hänt. Mitt mindre pratglada sällskap lämnar mig lika hastigt som hon dök upp, och jag sätter mig ner vid ett skraltigt, lite smått sjaskigt bord och beställer in en äggakaga.

Gästgivaren – en liten rund och frodig karl med lockigt hår – är till skillnad från Elna alldeles kolossalt ”snackesam”. Han presenterar sig som Alvar Håkansson, och berättar gärna om pågen som körde för kungen, unge Nils på Tranes 22.
Enligt Alvar verkar hästarna ha klarat sig hyfsat. Över den välsmakande maten ställer jag fler frågor. Håkansson berättar glatt och ledigt att hans gästgiveri byggdes 1766, och att Tranås är ett stort och inflytelserikt samhälle som växt fram mellan två stora huvudvägar. Från väst kom de resande via Sjöbo, och till öst tar de sig vidare från Tranås till Stiby och Simrishamn. I Simrishamn finns det möjlighet att resa vidare med båt till Bornholm. I norr till söder går kungsvägen Stockholm – Ystad via Degeberga, Brösarp, Tranås, Benestad och Stora Herrestad. Vid slutdestinationen Ystad avgår båt till Stralsund och kontinenten. –Vet Ni att Tranes första gästgivaregård som låg söder om torget inrättades redan år 1684? Och visste Ni att den brann ner? – Nej, svarar jag mellan tuggorna, och har inte hjärta att berätta att även hans anrika byggnad kommer att gå samma öde till mötes hundra år senare. Alvar Håkansson pratar på och hans berättelse verkar inte ha något slut. Av denna anledning styr jag över till ett samtalsämne, som han garanterat inte kommer att uppehålla sig vid någon längre tid.

För att komma i stämning inför min tidsresa läste jag nyligen Hasse Alfredsons ”Tiden är ingenting”. Romanen utspelar sig inledningsvis på Tranås gästgiveri under 1800-talets första hälft. Trots att jag vet med mig att frågan är känslig för Håkansson, så ställer jag den ändå: – Kände möjligtvis gästgivaren romanens huvudperson Anna Gussarsson Brosse? För första gången tystnar den pratglade Alvar Håkansson och ser mycket förlägen ut. Jo, han kände henne, men hon gav sig av från gästgiveriet för sex år sedan. Det har inte gått väl för Anna, och hon sägs nu bo in jordkula. Jag tackar för upplysningar och god mat, och går ut på gården igen. Gästgivaren ser märkbart lättad ut när jag lämnar byggnaden. I Alfredsons roman beskrivs nämligen herr Håkanssons otrohetsaffär med den unga fröken Anna Brosse, som efter avslöjandet körs på porten av fru Håkansson. För er som inte läst Alfredsons roman; låna den genast!

Jag hinner knappt ut på gårdsplanen igen, förrän någon kastar till mig en klänning och ett förkläde. – Vi behöver fler statister. Byt gärna om och kom med oss! hör jag en rundlagd man ropa med hög röst på en ytterst välvårdad skånska. Mannen är Theodor Tufvesson själv, och året är 1944. Byborna har gått man ur huse för att delta i inspelningen av filmklassikern ”Skåningar”. Mitt i vimlet dirigerar manusförfattaren Tufvesson filmkameror och skådespelare, och han vinkar åt mig att ta plats vid sidan om en lång, kraftig man klädd i en fransk, blå- och vitrandig skjorta. Mannen presenterar sig artigt som Gustaf Bjeremyr, Österlens första elektriiiker. Bjeremyr betonar bokstaven ”i” så det låter just som elektriiiker, ett uttal som inte hörts på den skånska landsbygden på många år. Statisterna ser verkligen härliga ut, tänker jag, och tar ett foto med mobilen. 

Smash! En dörr slås upp och en ännu större och rundare herre än de tidigare nämnda gör en effektfull entré. – Benkt-Åke Benktsson, huvudrollsinnehavaren och regissörn, viskar Bjeremyrs fru diskret i mitt öra. Manuset bygger på en berättelse av Henrik Wranér, och handlingen går ut på att tre söner ska hitta varsin lämplig flicka att gifta sig med. Med våra mått mätt så händer nästan ingenting, men trots detta är filmen mycket charmerande. Hur viktigt det är att kunna vända en äggakaga med en hand, får vi även lära oss. Kan en flicka det, kan hon få vilken man som helst på fall. ”Skåningar” är en unik film som rekommenderas varmt.

Plötsligt utan förvarning, flammar eldslågor upp på gårdsplanen. – Det brinner! Fara! ropar någon. Jag kastar mig ut på vägen igen och räddas i sista sekund, innan taket rasar in och slukas upp i eldhavet. Den fyrlängade gården brinner ner till grunden. Året är 1953 och en månghundraårig kulturtradition har gått i graven.

– Pust! Det har varit en tuff dag och många intryck att smälta. Jag kan fortfarande känna brandröken i näsborrarna när jag beställer en kaffe latte på det närbelägna kaféet sommaren 2016. Franska sjömanströjor verkar vara på modet även i år, konstaterar jag när jag serveras av en äkta fransman iklädd det bretagneinspirerade plagget. Närmare än så kommer vi nog inte vår gamle vän Jean Baptist. Frågan blir istället vad som hände efter branden. Lyckosamt nog hittar jag boken ”Tranås – En by på Österlen” i kaféets bokhylla. Jag läser att gästgiveriverksamhet drevs vidare av en herre vid namn Erik Haraldsson några år in på 1960-talet, men då i en fastighet vid torget där även posten inrymdes.

Jag sörplar i mig dropparna i kaffekoppen, och bläddrar en sista gång i Alfredsons roman. Min blick etsas plötsligt fast vid stroferna på försättsbladet. Raderna ter sig närmast självlysande, med bokstäver som tycks resa sig ur sitt papper:


Grässtråets barn, så lika sin fader,

Växa och dö i oändliga rader;
Morgon blir afton i evig ring.
Tiden är ingenting.

De österlenska vägarna är numera välutforskade och trygga, men när jag började min resa kändes de främmande och obekanta. Men kanske har de aldrig varit okända. Kanske har jag fört er bakom ljuset. För jag har bara färdats i mina förfäders fotspår.

********


Nanna Westerdahl – på fotot i förra artikeln – var min farmor.
Alfred Westerdahl – på fotot i förra artikeln – var min farmors far.
Ola Westerdahl – Elnas spädbarn och Nils bror – var min farmors farfar.
Ola köpte gården i Everöd där ytterligare tre generationer växte upp.
Nils Westerdahl – Tufvessons morfar som körde för kungen – var min farmors farfars bror.
Unge Nils gifte sig och flyttade till Borrby gård, där han arbetade som smed när Tufvessons mor föddes. Han dog endast 34 år gammal i en bröstsjukdom.
Elna Westerdahl – damen med äggakorgen och Nils och Olas mor – Theodor Tufvessons morfars mor – min farmors farfars mor.
Theodor Tufvesson var min farmors nästkusin.
Gustav Bjeremyr – elektrikern – var min farmors morbror.
Erik Haraldsson – gästgivaren på 1960-talet – var min farfars bror.
Alvar Håkansson och Anna Gussarsson Brosse – fiktiva karaktär i Alfredsons roman.


Fler släktingar välkomnas att höra av sig! Helst levande.

Bild 1: Detalj från karta Tranes 1766
Bild 2: Skugga på gästgiveriets trappa
Bild 3: Detalj karta Tranes 1767
Bild 4: Foto från filminspelningen. Ur boken Tranås – En by på Österlen.
Bild 5: Kaffepaus i Tranes 2016

Referenser
Tranås – En by på Österlen. Tomelilla 1997.
Alfredson, Hans, Tiden är ingenting: en släktsaga, Stockholm, 1982.
Arkiv Digital http://www.arkivdigital.se/Artikel i pdf