Sankt Olof – en medeltida pilgrimsort

av Lars Jönsson

Sankt Olof ligger i Sankt Olofs socken, Albo härad i sydöstra Skåne, 16 km nordväst om Simrishamn. Orten ligger i en omväxlande, småbruten odlingsbygd med skogsmarker på inre Österlen. Under 1800-talet var Sankt Olof en centralort för den omkringliggande landsbygden. Befolkningen ökade successivt och byn försågs med poststation och sockenbibliotek. När järnvägen drogs genom Sankt Olof 1901 inleddes ett nytt skede. Den lilla byn utvecklades till att bli ett stationssamhälle. Strax öster om byn uppfördes en stationsbyggnad med tillhörande lokstall och magasin, och ett järnvägshotell. Sankt Olof kom därefter att bestå av två delar, dels den gamla bykärnan kring kyrkan med mindre korsvirkeslängor och ett flertal gathus invid Byvägen, dels området kring järnvägen med tegelbyggnader. Med järnvägen kom också industrierna. I Sankt Olof anlades bl.a. ett mejeri 1909,och ett bränneri 1910. De två industrierna låg utmed Byvägen.

Järnvägen lades ner i slutet av 1960-talet. Sedan 1971 används sträckan S:t Olof-Brösarp för museitågtrafik och trafikeras under sommarhalvåret.
Trakten kring Sankt Olof har varit bebodd under förhistorisk tid, vilket ett flertal fornlämningar visar, bl.a. en domarring från järnåldern. Kyrkans äldsta delar, nuvarande kor och sakristia, är från slutet av 1100-talet eller början av 1200-talet. Den äldsta omnämnda profana byggnaden är S:t Olofs gård, som omtalas redan 1506. Gården ersattes på 1770-talet med nya byggnader. Vid Sankt Olofs gård, ca 300 meter söder om kyrkan, ligger den berömda offerkällan S:t Olofs källa. Och drygt 250 meter norr om kyrkan ligger en förmodad kapellgrund. Kyrkbyns och socknens äldsta namn är Lunkende. På 1500-talet antog byn kyrkans namn, Sankt Olof.

Byn Lunkende
Ortnamnet Sankt Olof var ursprungligen enbart tillägnad kyrkan S:t Olof. Kyrkbyns och socknens äldsta namn är Lunkende, möjligtvis ett ursprungligt vattendragsnamn, bildat till lunka ”gå långsamt”. Men det kan även finnas andra tolkningar av ortnamnets ursprung. Byn Lunkende (Lunkænde) omnämns t.ex. i Fru Ide Pedersdatters testamente från 1398 medan kyrkan och byn (Sancti Olai kyrckia i Lunkende) omnämns 1423 i en avskrift. Både socknen och byn (Lunkende) samt kyrkan (S:t Olof) nämns sedan i ett flertal medeltida urkunder. I en urkund från 1506 tar kung Hans S:t Olofs kyrka i Lunkende under sitt beskydd och förordnar, att fru Anne, änka efter riddaren Oluf Stigsen Krogenos på Bollerup, under sin livstid skall njuta alla de friheter hennes makes föräldrar haft på omskrivna kyrkas gods.

Under 1500-talet börjar byn sakteliga att omnämnas som Sankt Olof, även om namnet Lunkende hänger med ända upp i slutet av seklet. I samband med den kunglige rikshistoriegrafen Anders Sørensen Vedel och Tyge Brahes assistent Elias Olsen Morsings observationsresa till Skåne sommaren 1589 görs följande anteckningar: ”Den å, som rinner genom Tommarp söder och öster om Eristedt börjar i Albo härad med Sankt Olof källa (aff S. Olluffs kilde) vid Sankt Olof by som kallas Lunkende (vid S- Oluffs bye, kaldis Lunkinde); där har varit helgedom i gamla dagar”. I Anders Sørensen Vedels förteckning över städer och socknar i Skåneland från 1589 nämns Lunkende (Lunckende) eller S. Oluff som socken i Albo härad. I orts- och pastoratsförteckningar rörande Skåne, upprättade i samband med Anders Sørensen Vedel och Elias Olsen Morsings sommaren 1589 bedrivna förarbetena för upprättandet av en Skånekarta, nämns både Lunkende (Lunckende) och S. Oluff i Albo härad. Men Lunkende har senare överstrukits då man blivit medveten om att Lunkende och Sankt Olof är olika namn på samma socken.

Sankt Olofs kyrka
Kyrkan i Sankt Olof är en vida känd vallfartskyrka, helgad åt Olav (Olof) den helige (995–1030).). Kyrkan är av sten där dess äldsta delar, det nuvarande koret och sakristian, sannolikt härrör från senare delen av 1100-talet eller början av 1200-talet. Dopfunten är troligtvis från början av 1100-talet, vilket kan tyda på att kyrkans äldsta delar kan vara från denna tid. Dopfunten kan även ha stått i en äldre träkyrka på platsen. Under 1300- eller 1400-talet tillkom ett stort tvåskeppigt långhus i väster, varvid det gamla koret omändrades till sakristia. Interiören har kalkmålningar från 1400-talet.

Kyrkan är rik på medeltida träskulpturer av vilka flera fortfarande står på sina gamla altare. Dessa fick stå kvar efter reformationen, förmodligen för att kyrkan var en känd vallfartskyrka. Högaltarskåpet är sannolikt från 1400-talets mitt, av nordtyskt ursprung från den s.k. Lübeckerskolan. En av de mer berömda träskulpturerna i kyrkan är Olofsbilden. Den hänger på korets norra pelare idag och är tillverkad omkring år 1500. I sin hand håller Olav den helige silveryxan. Yxan kan tas ner, vilket pilgrimer och besökare gjort i alla tider. Med denna företas en vidskeplig ceremoni, vilken är beskriven år 1777 av den danske antikvitetstecknaren Hilfeling när han besökte kyrkan. Till bot mot sjukdomar och krämpor bestryker man sig nio gånger på det onda stället. Efter var tredje gång sätter man tillbaka yxan i Olofs hand så att den ska få nya krafter.

Runristning
En intressant detalj upptäcktes i samband med att kyrkans inre restaurerades 1949–1950 under domkyrkoarkitekt Eiler Græbes ledning. Restaureringen gick särskilt ut på att blotta och konservera medeltida kalkmålerier i valv och på innerväggar. Även två mittpelare rensades upp, en i öster och en i väster. Den västra pelaren är cylindrisk med en slät yta, medan den östra är uppdelad på tio lika breda, plana sidor, uppifrån och neråt till en punkt vid fotändan, där en runtom löpande basparti tar vid. På den östra pelarens sydsida blottades en runinskrift med texten Sante Ole, bed för mig. Inskriften, som består av 16 runor som är 3 cm höga, är horisontell och löper från vänster till höger. Ivar Lindquist menar att runinskriften grammatiskt skall dateras till omkring år 1300 eller första hälften av 1300-talet, vilket kan stämma med kyrkan utvidgning vid 1300-talets mitt.

Sankt Olofs källa
Vid Sankt Olofs gård, ca 300 meter sydväst om kyrkan, ligger den berömda offerkällan Sankt Olofs källa. Olofskällan ingår i en trio av källor, där ”Jungfrukällan” ligger ca 290 meter öster om och ”Kransakällan” ca 250 meter väster om Olofskällan. Sankt Olofs källa är rund, ca 2 meter i diameter och ca 0,8 meter djup. Källan är fordrad med kallmurade råstenar. I nordöstra kanten leder en stentrappa, som är en meter lång och 0,8 meter bred, ner till vattenytan. På båda sidor om trappan är en mur av sten, 0,9 meter hög och 0,3 meter tjock, vilken fungerar som räcke. Källan har utlopp åt söder.

Till Olofskällan kom folk för att i synnerhet offra pengar för att få hjälp av Olof den helige. De riktigt fattiga och pengalösa offrade i stället köttbitar eller flottklumpar, så att källan ofta var övertäckt av en hinna av fett. Carl von Linné skriver 1749 i sin skånska resa: ”Den förnämligaste festen är S:t Olofs dag, då folket stormar hit till stor myckenhet ifrån avlägsne orter att avhöra predikan och att offra.”

För källor och litteraturförteckning, se:
Jönsson, L. 2014. Lunkende – en medeltida pilgrimsort. I: Axelsson, L-E & Jönsson, L. (red.)
Pilgrim S:t Olof 800 år. Utgiven av Killans bönegård och Simrishamns pastorat.