Carl XIV Johan, hästar och Theodor Tufvessons morfar

av Petra Westerdahl

Carl XIV Johan

Jean Baptist Bernadotte föddes år 1763 i Pau, Frankrike. Jean namngavs efter Johannes Döparen – Jean Baptist. Hans bror borde ju då vara döpt efter Johannes Evangelisten, skulle man ju kunna skämta om, men faktum var att så var just fallet. Brodern hette Jean Évangeliste. Kärt barn har många namn och ytterligare ett fick vår Jean som soldat, nämligen ”Belle-Jambe”, (vacker-ben) eftersom han hade stora framgångar hos kvinnor. Namnet Carl fick han efter kung Carl XIII, som han adopterades av och Johan var naturligtvis en försvenskning av Jean. Han fick, vilket inte är alla förunnat, även ge namn åt en svamp – Karl Johan-svampen – som började ätas och tillredas under hans regeringstid.

Men varför valdes då en fransman till svensk tronföljare? I Europa rasade vid 1800-talets början napoleonkrigen och år 1808 förklarades även krig mot Sverige. Året därefter avsattes frankrikekritikern Gustav IV Adolf vid en statskupp, och den då 61-åriga barnlöse Carl XIII sattes in som regent. Det var således för att stärka banden till Frankrike och för att lyfta Sverige ur dess dåvarande förfall som valet till tronen föll på en general med släktband till Napoleon. Jean kom till Sverige 1810 och valdes – med Napoleons bifall – till kronprins. Bara några år senare kom Bernadotte att strida mot Napoleon för sitt nya hemlands räkning. År 1818, efter Carl XIII:s bortgång, kröntes den då 55-årige Jean till Sveriges och Norges konung. (mer …)

Futhark – runalfabet

Runrad02

Liksom vårt alfabet som fått sitt namn från de första bokstäverna alfa och beta, så härrör begreppet futhark från de sex första tecknen i runraden f u þ a r k. Olika teorier finns om runornas uppkomst men troligen skapades de av germanstammar kring år 150-200 e Kr.

Den äldre urgermanska eller urnordiska futharken består av 24 runor och kan ses på Klyverstenen på Gotland, vilken är daterad till  år 400 cirka. I Danmark har fynd av runalfabetet gjorts i Vimose på Fyn från år 250 samt i Thorsbjerg i Slesvig cirka 300 e. Kr.

Den yngre futhaken består av 16 runor och uppstod kring 800 då det germanska språket drastiskt förändrats under tre århundranden och omformats till fornnordiskan. Utvecklingen och av språket ledde till att ett mer anpassat runalfabet krävdes.

Bilden till vänster visar den yngre Futharken med ett flertal olika runvarianter. 


Referenser
Erik Brates Sveriges runinskrifter (1928) på Projekt Runeberg
https://sv.wikipedia.org/wiki/Futhark
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Runrad02.jpg.

Simris runstenar

Av Lars Jönsson

Vad runstenarna i Simris berättar

Bjarnger lät resa denna sten efter sin broder Ravn tjänare (eller krigare) hos Gunnulv i Svitjod

De två runstenarna av typen ”efter Jelling” som påträffades i kyrkogårdsmuren vid Simris kyrka, och som numera står invid kyrkan, visar vilka slags människor som kan ha rört sig i området. Inskrifterna på runstenarna visar att personerna i den lokala aristokratiska eliten i Simris har haft kontakt med andra områden. En av dem, Asulv, hade varit Knuts dreng, medan en annan, Ravn, hade tjänat som sven hos Gunnulv i Sverige. Det som gör runstenarna i Simris så intressanta är att de avviker från samtliga andra runstenar i Skåne från perioden. Runstenarna benämns även för ”svenska runstenar”.

Den första stenen har daterats till tiden omkring 1025 e. Kr., där Knut har föreslagits vara Knut den Store. Den andra stenen, vilken stilmässigt anknyter till runstenar i Uppland, har daterats till ca 1050 eller något yngre. Det har föreslagits att stenarna kan ha rests över några av den svenske kungen Anund Jacobs krigare som dog i Skåne då de tillsammans med Sven Estridsen stred mot den norske kungen Magnus den gode omkring 1050. (mer …)

Social elit i Gärsnäs redan under vikingatiden

av Lars Jönsson

Flera intressanta fynd som gjorts i Östra Herrestad och Gärsnäs visar att området varit bebott av inflytelserika personer redan under vikingatid.  I Östra Herrestad har två vikingtida myntfynd gjorts, ett av mynten är präglat under Hardeknud (1035-1052), och det andra under Ethelred II (986-1016). I närheten av byn har ytterligare vikingatida mynt- och skattfynd gjorts.

Från den närbelägna byn Gärsnäs finns dessutom ett skattfynd bestående av ca 1500 mynt, de flesta Ethelredpräglingar, där det yngsta dateras till 1018-1035. Denna koncentration av vikingatida skatt- och myntfynd är sällsynt i Skåne, och i den sydöstra delen är den närmast uppseendeväckande.
De sena nedläggelserna sätts ofta i samband med den kungliga maktstrukturen som åtminstone i sydvästra Skåne etablerades mot slutet av 900-talet . Materialet från Östra Herrestad och Gärsnäs visar på närvaron av en social elit under vikingatiden i området.  (mer …)

Gästgifverier och skjutsstationer

av Petra Westerdahl

I min förra artikel cyklade jag omkring på vägen mellan Rörum och Stiby och undersökte milstenar längs vägkanten. Cykelturen inspirerade mig och jag började fundera vidare;

Var låg då de gästgiverier som stenarna markerade avstånden mellan, och hur var de organiserade? Fanns det ett gästgiveri i Stiby, och var var det i så fall beläget? Dessutom kunde jag inte låta bli att vilja veta mer om vår konung Carl XIV Johan, vars initialer som – efter viss möda – framträdde på stibystenarna. Vilken roll för den österlenska kommunikationen spelade då denna fransman som fått förtroendet att härska över Svea rike?

De skånska gästgiveriernas föregångare, vilka har medeltida anor, kallades under den danska tiden för ”kroer”. Redan under 1200-talet fanns bestämmelser om att det skulle finnas krogar i tillräckligt antal längs vägarna. På 1300-talet utvecklades verksamheten av drottning Margareta som beslöt att avståndet mellan kroerna skulle vara högst fyra mil. Den för oss skåningar gode Kristian II (av svensken kallad tyrann) hade den goda smaken att under 1500-talet förbättra krogarnas meny. Varje måltid skulle bestå av tre rätter och fri öl skulle serveras så länge måltiden varade. Inte dåligt! Dessvärre försökte den senare Kristian IV snåla in på antalet kroer, vilket då dessvärre ledde till våldgästning av befolkningens hus och hem. (mer …)

Runstenen i Östra Herrestad

av Petra Westerdahl

I tidigare artiklar har vi besökt den vackra kyrkan i  Östra Herrestad. Vad många besökare kanske inte lägger märke till är runstenen på kyrkogården, som rests till minnet av en mäktig man. Stenen är av sandsten och ristningen är daterad till cirka år 1000-1050. 

÷ bruþiR × auk × tuki × raisþu × stain × þansi × aftiR × fraþulf × faþur × sin × harþa ÷ ¶ ÷ kuþan × þiakn ×

Broder och Toke reste denna sten efter Fradulv (Fridulf), fader sin, en mycket god man. 

Ovanstående tolkning är hämtad från Riksantikvarieämbetet Fornsök  och synes inågot oklar och förenklad beträffande de tre sista orden ”mycket god man”. Samma uttryck har på andra runstenar tolkats mer ingående . Ordet harþa översätts här som mycket men på andra ställen  istället som ättens, stammensden manliga ättelinjen. (mer …)

Kloster och skrock– hur hänger det ihop?

av Lars Jönsson

En undersökning av klostret i Tommarp

Ibland kan även den mest luttrade arkeolog stötta på föremål som överraskar, och som får oss att kanske omvärdera de medeltida människornas sätt att förhålla sig till en magisk-religiös föreställningsvärld. Ett sådant föremål påträffades i samband med en arkeologisk undersökning år 2005 av premonstratenserklostret i Östra Tommarp, orten på Österlen som under medeltiden var stad och som då benämndes Tumathorp eller Tommerup.

Undersökningen sammanföll med 850-årsjubileet av klostrets instiftande år 1155. I syfte att besvara ett antal frågeställningar grävdes två schakt omedelbart utanför den idag inhägnade klosterplatsen. Ett av schakten grävdes på platsen för den södra klosterlängan, medan det andra schaktet grävdes på platsen där klosterkyrkan och den västra klosterlängan möttes.

Schaktet som berörde den södra klosterlängans östra del visade bl.a. att byggnadens planlösning inte hade ändrats under medeltidens lopp, men att byggnaden hade genomgått flera renoveringar och reparationer. Det var tydligt att den östra delen av den södra klosterlängan hade använts som kök, där en stor del upptogs av köksspisen, medan en del av den västra delen rymde en källare. Byggnaden har varit vackert men enkelt utformad, med skrädhuggna kalkstenar och vitkalkade innerväggar. Fyndmaterialet består till stor del av spår efter mat och matlagning, med stora mängder djur- och fiskben, samt skärvor av förråds- och matlagningskärl.
Men innan beskrivningen av det överraskande föremålet och dess eventuella plats i en medeltida föreställningsvärld är det på sin plats att nämna något om folktro och vidskepelse i de medeltida människornas vardagsliv.

(mer …)

Österlens cykelvägar blottlägger vår historia

Nu byggs det äntligen ett flertal nya gång- och cykelvägar på Österlen! Först ut är GC-vägen längs väg 9 mellan Kivik och Ravlunda, där många spännande arkeologiska upptäckter gjordes under 2018. I våras undersöktes, ganska nära Torups slott, t.ex. en statarlänga från andra hälften av 1800-talet.

Den mest intressanta upptäckten gjordes i höstas strax norr om Rosentorps gård och väster om Vitemölla. De äldsta lämningarna var en hydda från den äldsta delen av bondestenålder, ca 4 000-3 300 f.Kr. Redan i våras påträffades tre tvärpilar i en grop i hyddan, medan det i höstas påträffades två pilspetsar med urnupen bas i anslutning till hyddan.

Merparten av de arkeologiska lämningarna utgjordes dock av härdar, gropar, ugnar och aktivitetslager från äldre järnålder(förromersk och romersk järnålder), dvs. ca 400 f.Kr. till ca 400 e.Kr. Fyndmaterialet som anträffades tyder på att det på platsen har funnits ett hantverks- och verkstadsområde från äldre järnålder.
(mer …)

Milstenar – vägvisare och milstolpar

av Petra Westerdahl

Det är nu fem år sedan jag lämnade storstaden Malmö för lugnet på Österlen. Förflyttningen har varit som att passera en milstolpe i livet och inneburit en stor omställning på olika plan. Jag kan inte direkt påstå att jag saknar Malmös allt mer våldsamma klimat, men däremot saknar jag västra Skånes välutbyggda cykelvägar. Vart man än ska i stan så tar man sig fram på cykel, och många ärenden och inköp sköts via velocipeden. På landet uppstår ett annat beteende, och jag kom tidigt till insikten att jag trots mina tappra miljöengagemang faktiskt är beroende av bilen. Men om man inte cyklar till affären och till olika aktiviteter, vart cyklar man då?

Österlens redaktör har avslöjat för mig att hennes mål på cykelturen är olika lunchställen, vilket jag själv kan intyga eftersom jag stött ihop med henne på några av dem. För mig kom de mållösa turerna till att bli ett utforskande av strukturer i landskapet och av det gamla vägnätet. Denna inspiration uppkom dock först efter att jag stött på min första milsten utanför Östra Vemmerlöv. (mer …)