av Petra Westerdahl
Mycket lastades järnvägen för, som ni kanske minns, men inte heller de orter som växte upp längs järnbanorna, skulle komma att förskonas från folkets misstro. Rädsla, vidskepelse och oro var några av de känsloreaktioner som kantade järnvägsutbyggnaden, och i många fall var de inte helt obefogade. Något nytt var på väg in, men vad det var och hur det skulle komma att gestalta sig kunde ännu ingen ana.
Vid järnvägslinjerna växte ny bebyggelse och industriell verksamhet fram. Stationerna förlades ofta till obebyggd mark långt från de gamla landsvägarna och byarna. Här uppstod en ny typ av tätort – stationssamhället. Samhällena ansågs vara så moderna att de till och med riskerade att utplåna gamla folkminnen. Med folkminnen menas här den muntliga tradition som återger sägner, skrönor och minnen med övernaturliga inslag.
”De gamla folkminnena ute i våra bygder ha inte långt igen numera – stationssamhällekulturen dödar dem. Och hur skulle de för resten kunna leva i ett stationssamhälle – all fantasi flyr ju förskräckt sin kos redan vid blotta ordet; stationssamhälle!”
Orden ovan yttrades av min avlägsne släkting och vår gemensamme vän, Theodor Tufvesson. I ”På byagader, kungsvägar och stadsgator” som utkom 1926, fortsätter han: (mer …)