Petra Westerdahl

av Petra Westerdahl

När vi sågs förra gången expanderade järnvägen och stationssamhällena blomstrade. Men inte heller denna epok skulle vara för evigt. Nya hästkrafter hade redan satt hjulen i rullning.

Så tidigt som år 1769 hade fransmannen Nicolas-Joseph Cugnot konstruerat ett ångdrivet militärfordon. I England byggdes liknande ångdrivna vagnar för persontrafik några årtionde senare. Den första förbränningsmotorn uppfanns år 1862, och kunde förflytta ett fordon hela nio kilometer på tre timmar. Vid 1800-talets slut utvecklades motorerna av numera välkända namn som Benz, Daimler, Renault och Peugeot.

Bilfabriken Oldsmobile blev år 1901 först med att massproducera bilar, men mannen som drastiskt kom att öka volymen på biltillverkningen var Henry Ford. År 1908 byggdes den första T-Forden, och när den 1913 började tillverkas enligt löpandebandsprincipen, sjönk priserna drastiskt. På enbart 93 minuter kunde en T-Ford monteras ihop, och när produktionen lades ner 1927 hade femton miljoner T-Fordar sålts. I Sverige kunde den första bensindrivna bilen beskådas år 1891 på en industriutställning i Göteborg. Ett år senare konstruerades landets egna första ångdrivna bil – den så kallade Cederholmaren. (mer …)

av Petra Westerdahl

Mycket lastades järnvägen för, som ni kanske minns, men inte heller de orter som växte upp längs järnbanorna, skulle komma att förskonas från folkets misstro. Rädsla, vidskepelse och oro var några av de känsloreaktioner som kantade järnvägsutbyggnaden, och i många fall var de inte helt obefogade. Något nytt var på väg in, men vad det var och hur det skulle komma att gestalta sig kunde ännu ingen ana.

Vid järnvägslinjerna växte ny bebyggelse och industriell verksamhet fram. Stationerna förlades ofta till obebyggd mark långt från de gamla landsvägarna och byarna. Här uppstod en ny typ av tätort – stationssamhället. Samhällena ansågs vara så moderna att de till och med riskerade att utplåna gamla folkminnen. Med folkminnen menas här den muntliga tradition som återger sägner, skrönor och minnen med övernaturliga inslag.

”De gamla folkminnena ute i våra bygder ha inte långt igen numera – stationssamhällekulturen dödar dem. Och hur skulle de för resten kunna leva i ett stationssamhälle – all fantasi flyr ju förskräckt sin kos redan vid blotta ordet; stationssamhälle!”
Orden ovan yttrades av min avlägsne släkting och vår gemensamme vän, Theodor Tufvesson. I ”På byagader, kungsvägar och stadsgator” som utkom 1926, fortsätter han: (mer …)

av Petra Westerdahl

Blott ett tiotal år efter vårt skjutsäventyr i Skåne-Tranås, gjorde en ny häst entré på banan. Vägar av järn hade redan börjat byggas på olika håll i landet – där vagnar drogs av hästar – men tiden var nu mogen för den verkliga järnhästens intågande. Nya vindar blåste från England och Europa och nådde så småningom vårt avlägsna lilla land. Konsekvenserna av dessa nya tekniska innovationer blev omfattande för det österlenska landskapet. Kartan kom att ritas om; storhetstiden för de gamla landsvägarna med sina milstenar och gästgifverier var över, och de kom att hamna i skuggan av järnbanan och dess järnvägshotell. Dessutom kom byarna som redan tidigare splittrats efter skiftena, att förändras och i flera fall att växa fram på nya platser.

Inte helt oväntat var motståndet mot anläggandet av järnvägen stort från olika håll i samhället. I krönikan ”Skenmanövrer och rallarsvingar”, beskrivs hur regelbunden tågtrafik ansågs ”demoralisera de tjänande klasserna”. Det befarades att folket skulle lämna sina arbeten för att åka tåg dagarna i ända, och från kyrkans håll basunerades det ut att järnbanorna ledde till undergången och yttersta helvetet. Folk och fän skulle skrämmas från vettet av tågen som färdades i så höga hastigheter som 30-40 km/h. ”Korna skulle sina, fåren tappa sin ull, och även de trägnaste arbetshästarna skulle löpa en uppenbar risk att – likt järnhästarna – börja skena.” (mer …)

av Petra Westerdahl

På vår förra resa fick vi stifta bekantskap med med Carl XIV Johan och uppleva hur han – till hästägarnas fasa – härjade i höga hastigheter genom våra härader. Hur det gick för Theodor Tufvessons morfar Nils och hans hästar fick vi dock inte klarhet i. Säkerligen krävs ett ingående research-arbete för att få tag i en nära tvåhundraårig information. Men med lite tur kan det kanske – under artikelns gång – dyka upp någon ättling som kan upplysa oss om händelseutvecklingen.

Vår konung lämnade oss i Tranås, så varför inte börja där vi slutade. Jag hoppar in i min röda lilla bil och kör upp till byn. Väl framme, rullar jag in på Diligensvägen vid den numera tomma platsen för det nedbrunna gästgiveriet. Just som jag ska parkera, hörs en kraftig smäll som åtföljs av ett skalv. Har jag krockat? Nej då, bilen står snyggt parkerad vid vägkanten. För att hämta mig efter den omskakande upplevelsen sluter jag ögonen en sekund, och det är då jag inser att jag inte längre befinner mig i en automobil. (mer …)

av Petra Westerdahl

Carl XIV Johan

Jean Baptist Bernadotte föddes år 1763 i Pau, Frankrike. Jean namngavs efter Johannes Döparen – Jean Baptist. Hans bror borde ju då vara döpt efter Johannes Evangelisten, skulle man ju kunna skämta om, men faktum var att så var just fallet. Brodern hette Jean Évangeliste. Kärt barn har många namn och ytterligare ett fick vår Jean som soldat, nämligen ”Belle-Jambe”, (vacker-ben) eftersom han hade stora framgångar hos kvinnor. Namnet Carl fick han efter kung Carl XIII, som han adopterades av och Johan var naturligtvis en försvenskning av Jean. Han fick, vilket inte är alla förunnat, även ge namn åt en svamp – Karl Johan-svampen – som började ätas och tillredas under hans regeringstid.

Men varför valdes då en fransman till svensk tronföljare? I Europa rasade vid 1800-talets början napoleonkrigen och år 1808 förklarades även krig mot Sverige. Året därefter avsattes frankrikekritikern Gustav IV Adolf vid en statskupp, och den då 61-åriga barnlöse Carl XIII sattes in som regent. Det var således för att stärka banden till Frankrike och för att lyfta Sverige ur dess dåvarande förfall som valet till tronen föll på en general med släktband till Napoleon. Jean kom till Sverige 1810 och valdes – med Napoleons bifall – till kronprins. Bara några år senare kom Bernadotte att strida mot Napoleon för sitt nya hemlands räkning. År 1818, efter Carl XIII:s bortgång, kröntes den då 55-årige Jean till Sveriges och Norges konung. (mer …)

av Petra Westerdahl

I min förra artikel cyklade jag omkring på vägen mellan Rörum och Stiby och undersökte milstenar längs vägkanten. Cykelturen inspirerade mig och jag började fundera vidare;

Var låg då de gästgiverier som stenarna markerade avstånden mellan, och hur var de organiserade? Fanns det ett gästgiveri i Stiby, och var var det i så fall beläget? Dessutom kunde jag inte låta bli att vilja veta mer om vår konung Carl XIV Johan, vars initialer som – efter viss möda – framträdde på stibystenarna. Vilken roll för den österlenska kommunikationen spelade då denna fransman som fått förtroendet att härska över Svea rike?

De skånska gästgiveriernas föregångare, vilka har medeltida anor, kallades under den danska tiden för ”kroer”. Redan under 1200-talet fanns bestämmelser om att det skulle finnas krogar i tillräckligt antal längs vägarna. På 1300-talet utvecklades verksamheten av drottning Margareta som beslöt att avståndet mellan kroerna skulle vara högst fyra mil. Den för oss skåningar gode Kristian II (av svensken kallad tyrann) hade den goda smaken att under 1500-talet förbättra krogarnas meny. Varje måltid skulle bestå av tre rätter och fri öl skulle serveras så länge måltiden varade. Inte dåligt! Dessvärre försökte den senare Kristian IV snåla in på antalet kroer, vilket då dessvärre ledde till våldgästning av befolkningens hus och hem. (mer …)

av Petra Westerdahl

Det är nu fem år sedan jag lämnade storstaden Malmö för lugnet på Österlen. Förflyttningen har varit som att passera en milstolpe i livet och inneburit en stor omställning på olika plan. Jag kan inte direkt påstå att jag saknar Malmös allt mer våldsamma klimat, men däremot saknar jag västra Skånes välutbyggda cykelvägar. Vart man än ska i stan så tar man sig fram på cykel, och många ärenden och inköp sköts via velocipeden. På landet uppstår ett annat beteende, och jag kom tidigt till insikten att jag trots mina tappra miljöengagemang faktiskt är beroende av bilen. Men om man inte cyklar till affären och till olika aktiviteter, vart cyklar man då?

Österlens redaktör har avslöjat för mig att hennes mål på cykelturen är olika lunchställen, vilket jag själv kan intyga eftersom jag stött ihop med henne på några av dem. För mig kom de mållösa turerna till att bli ett utforskande av strukturer i landskapet och av det gamla vägnätet. Denna inspiration uppkom dock först efter att jag stött på min första milsten utanför Östra Vemmerlöv. (mer …)