Lars E Jönsson

I skuggan av Kiviksgraven

Av Lars Jönsson

Figur 1. Platsen för den arkeologiska undersökningen inom fastigheten Mellby 3:145 i den östra delen av Kivik.

Under fyra veckor våren 2015 genomförde Österlenarkeologi en arkeologisk undersökning inom fastigheten Mellby 3:145 i den östra delen av Kivik. Anledningen till undersökningen var att det planerades byggnationer av bostäder på platsen för en tidigare känd boplats (RAÄ Södra Mellby 65:1). Enligt kulturmiljölagen (KML) behövdes därför en arkeologisk undersökning genomföras innan området kunde tas i anspråk för bostadsbyggande. Området ligger ca 200 meter nordväst om bronsåldersgraven Bredarör eller Kiviksgraven. (mer …)

Ramsåsa under yngre järnåldern

av Lars Jönsson

Gravfältet på Byåsabacken i Kronoskogen
På krönet av Byåsabacken, ca 100 meter söder om Tryde å, ligger ett ganska okänt gravfält från yngre järnålder (RAÄ Ramsåsa 3:1). Gravfältet består av nio fornlämningar. Dessa utgörs av en hög, fem runda stensättningar, en skeppssättning, en rest sten och en domarring. Högen, vilken är ca åtta meter i diameter och en meter hög, är placerad i gravfältets södra del.

Stensättningarna är däremot övertorvade och svåra att upptäcka. Av skeppssättningen återstår fyra resta stenar som står på rad. Omkring fyra meter väster om stenarna ligger två större stenar, där den ena sannolikt ingått som stävsten i skeppssättningen. Det fanns en stävsten i var ände av en skeppssättning. Den resta stenen är 1,5 meter hög och placerad i gravfältets nordöstra kant. (mer …)

Medeltida herresäten och borgplatser vid Sankt Olof

av Lars Jönsson

Måsalycke
Idag är Måsalycke mest känt för att vara en modern avfallsanläggning, ca en km söder om Sankt Olof. Men under 1400-talet var Måsalycke platsen för ett herresäte och bostadsort för en besutten storman med nära anknytning till sätesgårdarna i Gnalöv, Hagestad och Ingelstorp samt slutligen till Bollerup.

I Riksantikvarieämbetets fornsök är två gårdstomter i Måsalycke medtagna, där utsträckningen är känd utifrån en karta från 1861. Måsalyckes äldsta belägg i urkunderna är från 1458. En sammanställning av Curt Wallin av urkundsnotiser visar att Måsalycke redan före 1470 samt in på 1500-talet tillhör Krognosarna på Bollerup. De båda urkunderna av 30/7 och 27/11 1470 berättar att Måsalycke varit ”ett gammalt herresäte”. (mer …)

Arkeologisk undersökning av S:t Olofs kapell

av Lars E Jönsson

År 2013 utfördes en arkeologisk forskningsundersökning av kapellet i Sankt Olof. Vid undersökningen grävdes två provschakt. Det första schaktet placerades på platsen för själva kapellgrunden. I samband med en undersökning 1973 påträffades en stenfot som tolkades som ett möjligt fundament till ett altare i byggnadens östra del. Det andra schaktet placerades strax söder om ruinen. Syftet var att försöka lokalisera den medeltida marknivån och få en uppfattning om byggnaden var nedgrävd i äldre kulturlager. Om byggnaden varit ett kapell eller en äldre kyrka kunde detta kanske även verifieras genom gravläggningar i byggnadens omedelbara närhet.

Resultatet av undersökningen
Undersökningen började med att lagren som man fyllt igen byggnaden med efter 1973-års undersökning delvis grävdes bort. Det konstaterades att lagren innehöll delar av medeltida tegelstenar och takpannor, kalkbruk och djurben. I lagret fanns allt från moderna saker till keramik från 1700- och 1800-talen. Tyvärr visade det sig att man vid 1973-års undersökning i stort sett hade grävt sig ända ner till den ursprungliga marknivån, dvs. under golvnivån i byggnaden. Det enda som återstod av byggnadens golvnivå var ett ca 1 meter smalt parti. Vad som också försvårade undersökningen 2013 var att man efter 1973-års undersökning hade fyllt igen byggnaden med fyra stora stenar. Stenarnas närvaro gjorde att ytan som kunde undersökas minskades radikalt. (mer …)

Medeltida kapell och härbärgen i allmänhet

Sankt gjertrudEtt kapell är en kyrkobyggnad i mindre format, antingen fristående eller del av ett större komplex, exempelvis sidokapell i en större kyrka. Ett kapell är antingen avsett för gudstjänster i allmänhet eller för ett särskilt ändamål, såsom begravningskapell. Beteckningen (medeltidslatin capella ”kort kappa”) härrör från den plats där den helige Martins av Tours kappa förvarades. Ordet har sedan överförts till mindre andaktsrum i profana byggnader (borgar, slott etc.), till avskilda delar av kyrkobyggnader (kor- och sidokapell, dop- och gravkapell etc.) liksom mindre kyrkor vid vallfartsorter eller olika slag av institutioner. Kapell hade normalt ingen egen präst och inte heller begravningsrätt. Kapell med kyrkogård kan ha varit avsedda för andra grupper än sockenborna. Härbärge betyder ursprungligen ”plats som kan hysa en här”, och är ett gammalt ord för enklare övernattningsställe eller värdshus 

Några medeltida kapell i Sverige
I den östra delen av Småland, vid Kalmarsund och mittemot Borgholms slott på Öland, fanns under medeltiden en mindre urbaniserad ort, Pata. Pata blev sannolikt en merkantil centralort under 1400-talets sista kvartal. Staden upphörde på 1520–30-talen. I Pata fanns ett kapell som endast omnämns två gånger i samtida källor under 1500-talet. Kapellet var 11 x 7 meter stort. På orten fanns inga andra kyrkliga institutioner.

(mer …)

Kapellet Sankt Olof

Av Lars E Jönsson 

Drygt 250 meter norr om Sankt Olofs kyrka ligger en ruin som är registrerad som kyrka, kapell. Kapellet omnämns bl.a. 1506 i de skriftliga källorna. Detta omnämnande kan dock åsyfta den nuvarande kyrkan. Kapellet skall även vara omnämnt i källor från 1700- och 1800-talen. Kapellet finns markerat på ett flertal äldre kartor, bl.a. på en geometrisk uppmätning från 1698 och på en enskifteskarta från 1883. I närheten av platsen fanns på 1800-talet även en gård som benämndes Kapellagården.

År 1973 blev det förmodade kapellet i Sankt Olof föremål för en arkeologisk undersökning. Tyvärr är dokumentationsmaterialet från undersökningen av kapellet förkommet, men det finns några tidningsartiklar som refererar till utgrävningen. En teori som landsantikvarie Mildner hade var om kapellet kunde var Sankt Olofs första kyrka, och föregångaren till den nuvarande kyrkan i Sankt Olof. I både Arbetet och Sydsvenska Dagbladet står att det verkar som att det är en sakral byggnad. Murverket är bastant och välgjort, ca en halv meter tjocka. Murarna är av gråsten med inslag av tegel, och man har även gjort fynd av bl.a. taktegel.

I en artikel i Svenska Dagbladet menar Mildner att mycket tyder på att ruinen är lämningarna av en kyrkobyggnad. Bland annat skulle fynd av medeltida taktegel tyda på en manifest byggnad. Ett annat intressant fynd är en stenfot som kan ha utgjort fundament till ett altare i byggnadens östra del. Curt Wallin menar att murverk och rester av taktegel vittnade om en icke obetydlig byggnad från 1200-talet eller något senare. Han anser att byggnaden möjligen kan ha tjänstgjort som kapell och härbärge för de många pilgrimer som sökte sig till vallfartskyrkan. Att Olav Haraldsson skulle ha uppfört den anser Wallin vara uteslutet. (mer …)

Olof den helige

av Lars Jönsson

Olof den helige och hans koppling till byn Sankt Olof
Olav (Olof) den Helige (995-1030) hette egentligen Ólafr Haraldsson och var norsk kung 1015–1028 (Olav II Haraldsson). Han deltog som ung i vikingatåg i östersjöområdet och i västerled, och uppges ha blivit döpt i Rouen i Normandiet. Som nybliven kung 1015 fortsatte han, med anglosaxiska missionärers bistånd, Olav Tryggvasons strävanden att kristna norrmännen. På grund av sin hänsynslösa kamp mot hedendomen fick han mäktiga fiender inom aristokratin. De norska stormännen sökte stöd hos dansk-engelske kungen Knud den Store. På grund av Knud den stores anspråk på herravälde över Norge lierade sig Olav med Anund Jacob av Sverige, där hans giftermål med Anunds syster Astrid bekräftade alliansen.

I slaget vid Helgeå 1026 lyckades dock Knud den store besegra de förbundna med hjälp av norska stormän. Olav fördrevs till Ryssland (Gårdarike), där han stannade i ett år. Därefter försökte han med svenskt stöd återta sitt rike, men han stupade i slaget vid Stiklestad i Trøndelag 29 juli 1030. Kort efter sin död fick Olav helgonrykte, och hans grav i Trondheim blev Nordens främsta vallfartsort. Även i Sverige och Danmark fanns en utbredd Olavskult. Sankt Olof blev med tiden Skånes största vallfartsort i den omfattande, medeltida S:t Olofskulten. I Sankt Olof firas Olav den heliges minnesdag varje år den 29 juli.

Enligt en folklig tradition skall Olav den helige ha vistats i Lunkende (Sankt Olof) tiden närmast efter slaget vid Helgeå. I antikvitettecknaren C. G. Hilfelings resejournal från 1777 föreligger den äldsta uppgiften om lokalbefolkningens uppfattning om kung Olavs anknytning till socknen. Där står bl.a. att sockenborna antar att S:t Olof vara kyrkans patron och att han skall vara halshuggen på platsen där källan är, som därefter skall vara uppsprungen. Därför avbildas han med en yxa i handen.

En sammanställning av de folkliga traditionerna publicerades 1819 av den i socknen tjänstgörande pastorn Carl A. Wassberg. Enligt traditionerna ska kung Olav ha bott på S:t Olofs gård någon tid. Han lät själv uppföra det norr om kyrkan belägna ”gamla S:t Olofs capell”, men blev ihjälslagen där S:t Olofs källa rann upp söder om kyrkan. Wassberg finner det troligt att kungen vistats i Lunkende tiden närmast efter slaget vid Helgeå. Han menar att kungen kan ha bott i kapellet och överlämnat detta till socknen som en helgedom, när han for tillbaka till Norge.

Curt Wallin ifrågasätter trovärdigheten i antagandet att Olav den helige verkligen stannade någon tid i sydöstra Skåne efter slaget vid Helgeå. Enligt Wallin redogör Snorre Sturlusson utförligt för händelserna kring det ”skånska kriget”. Sturlusson beskriver att efter slaget vid Helgeå följs de båda flottorna åt till Bråviken. Svenske kungen erbjuder Olav att stanna i Sverige över vintern, men han beslutar att via landvägen över Småland och Västergötland omedelbart återvända till Norge. Någon vistelse i Lunkende (Sankt Olof) nämns inte.

Enligt en annan sägen ska den döende Olav ha tagit sig från Stiklestad efter slaget den 29 juli 1030 till Lunkende (Sankt Olof) i sydöstra Skåne. Där ska han ha stupat, varvid källan sprang fram ur jorden.

För källor och litteraturförteckning, se:
Jönsson, L. 2014. Lunkende – en medeltida pilgrimsort. I: Axelsson, L-E & Jönsson, L. (red.)
Pilgrim S:t Olof 800 år. Utgiven av Killans bönegård och Simrishamns pastorat.

Sankt Olof – en medeltida pilgrimsort

av Lars Jönsson

Sankt Olof ligger i Sankt Olofs socken, Albo härad i sydöstra Skåne, 16 km nordväst om Simrishamn. Orten ligger i en omväxlande, småbruten odlingsbygd med skogsmarker på inre Österlen. Under 1800-talet var Sankt Olof en centralort för den omkringliggande landsbygden. Befolkningen ökade successivt och byn försågs med poststation och sockenbibliotek. När järnvägen drogs genom Sankt Olof 1901 inleddes ett nytt skede. Den lilla byn utvecklades till att bli ett stationssamhälle. Strax öster om byn uppfördes en stationsbyggnad med tillhörande lokstall och magasin, och ett järnvägshotell. Sankt Olof kom därefter att bestå av två delar, dels den gamla bykärnan kring kyrkan med mindre korsvirkeslängor och ett flertal gathus invid Byvägen, dels området kring järnvägen med tegelbyggnader. Med järnvägen kom också industrierna. I Sankt Olof anlades bl.a. ett mejeri 1909,och ett bränneri 1910. De två industrierna låg utmed Byvägen.

Järnvägen lades ner i slutet av 1960-talet. Sedan 1971 används sträckan S:t Olof-Brösarp för museitågtrafik och trafikeras under sommarhalvåret.
Trakten kring Sankt Olof har varit bebodd under förhistorisk tid, vilket ett flertal fornlämningar visar, bl.a. en domarring från järnåldern. Kyrkans äldsta delar, nuvarande kor och sakristia, är från slutet av 1100-talet eller början av 1200-talet. Den äldsta omnämnda profana byggnaden är S:t Olofs gård, som omtalas redan 1506. Gården ersattes på 1770-talet med nya byggnader. Vid Sankt Olofs gård, ca 300 meter söder om kyrkan, ligger den berömda offerkällan S:t Olofs källa. Och drygt 250 meter norr om kyrkan ligger en förmodad kapellgrund. Kyrkbyns och socknens äldsta namn är Lunkende. På 1500-talet antog byn kyrkans namn, Sankt Olof. (mer …)

Simris runstenar

Av Lars Jönsson

Vad runstenarna i Simris berättar

Bjarnger lät resa denna sten efter sin broder Ravn tjänare (eller krigare) hos Gunnulv i Svitjod

De två runstenarna av typen ”efter Jelling” som påträffades i kyrkogårdsmuren vid Simris kyrka, och som numera står invid kyrkan, visar vilka slags människor som kan ha rört sig i området. Inskrifterna på runstenarna visar att personerna i den lokala aristokratiska eliten i Simris har haft kontakt med andra områden. En av dem, Asulv, hade varit Knuts dreng, medan en annan, Ravn, hade tjänat som sven hos Gunnulv i Sverige. Det som gör runstenarna i Simris så intressanta är att de avviker från samtliga andra runstenar i Skåne från perioden. Runstenarna benämns även för ”svenska runstenar”.

Den första stenen har daterats till tiden omkring 1025 e. Kr., där Knut har föreslagits vara Knut den Store. Den andra stenen, vilken stilmässigt anknyter till runstenar i Uppland, har daterats till ca 1050 eller något yngre. Det har föreslagits att stenarna kan ha rests över några av den svenske kungen Anund Jacobs krigare som dog i Skåne då de tillsammans med Sven Estridsen stred mot den norske kungen Magnus den gode omkring 1050. (mer …)

Social elit i Gärsnäs redan under vikingatiden

av Lars Jönsson

Flera intressanta fynd som gjorts i Östra Herrestad och Gärsnäs visar att området varit bebott av inflytelserika personer redan under vikingatid.  I Östra Herrestad har två vikingtida myntfynd gjorts, ett av mynten är präglat under Hardeknud (1035-1052), och det andra under Ethelred II (986-1016). I närheten av byn har ytterligare vikingatida mynt- och skattfynd gjorts.

Från den närbelägna byn Gärsnäs finns dessutom ett skattfynd bestående av ca 1500 mynt, de flesta Ethelredpräglingar, där det yngsta dateras till 1018-1035. Denna koncentration av vikingatida skatt- och myntfynd är sällsynt i Skåne, och i den sydöstra delen är den närmast uppseendeväckande.
De sena nedläggelserna sätts ofta i samband med den kungliga maktstrukturen som åtminstone i sydvästra Skåne etablerades mot slutet av 900-talet . Materialet från Östra Herrestad och Gärsnäs visar på närvaron av en social elit under vikingatiden i området.  (mer …)