På nättidskriften Österlenhistoria har vi nu nått vårt mål att varje vecka publicera två inlägg. Merparten av material som publicerat har varit redan skrivna artiklar. Framöver kommer nyskrivna artiklar att läggas ut i mån av tid.
Vi önskar alla en skön höst!
Av Lars Jönsson
Vem kunde ana att det mittemot marknadsplatsen norr om Kivik, drygt 100 meter nordväst om gården Rosentorp och cirka tre hundra meter sydväst om Vitemölla, fanns ett hantverks- och verkstadsområde från äldre järnålder? År 2018 genomförde Österlenarkeologi arkeologiska undersökningar på fastigheten Hjälmaröd 9:30, en plats som under marknadsdagarna i Kivik brukar användas som parkeringsplats. Utgrävningarna genomfördes inför anläggandet av en gång- och cykelväg mellan Kivik och Ravlunda. De äldsta lämningarna inom undersökningsområdet var en eventuell hydda från sen jägarstenålder eller tidig bondestenålder (ca 5 000–ca 3500 f.Kr.). (mer …)
När den stora urbaniseringen ägde rum lärde sig den nyinflyttade stadsbon snart att skämmas för sitt ursprung och kulturarv. En indikator på en lantlig härstamning var språket, vilket snabbt slipades till av den urbane. Att tala det gamla skånska språket – som redan näst intill utplånats och marginaliserats till en svensk dialekt – ansågs fult och obildat. För att istället främja ett nästan utplånad kultur – det skånska folkets – publiceras här ett bidrag på s k bygdemål nedtecknat av Gullvi Andersson, Brösarp.
(mer …)
Några århundraden före år 0, under den period som kallas förromersk järnålder, blir järnet allt vanligare i Skandinavien. Perioden efterföljs av romersk järnålder, vilken sträcker sig fram till ca 400 e. Kr. Tiden mellan ca 400–1050 e. Kr. kallas i Norden för yngre järnålder. Under perioden växer en ny social struktur fram. Det växer fram ett nät av centralplatser, med rika spår av handel, hantverk och kult.
Centralplatserna utgörs av både storgårdar som fungerade som maktens stödjepunkter och handelsplatser knutna till dem. Några kända centralplatser är Uppåkra i sydvästra Skåne och Järrestad i sydöstra Skåne.
Bland handelsplatserna kan t.ex. nämnas Maletofta i Ravlundaområdet och en plats nära Åhus i nordöstra Skåne. Det är en tid då formspråket förändras i smycken, vapen och kläder, vackra importföremål från Västeuropa kommer in, runinskriften utvecklas och kristendomen börjar införas i Norden. (mer …)
Den äldsta benämningen på Tomelilla är ”Tommarp lille”, dvs. lilla Tommarp. Stora Tommarp var som bekant staden Tumathorp eller Tommarp, ca 17 km öster om Tomelilla och 8 km väster om Simrishamn. Det äldsta skriftliga namnbelägget för Tomelilla är från 1437 då byn just kallas för ”Tommarp lille”.
Den äldsta kartan (Geometrisk Concept Charta) över Tomelilla (Thommelille) är från 1727. Byn bestod då av 8 gårdsnummer, fördelade på 7 hemman. Byn var endast ca 250 x 180 meter stor, och får anses som en ganska liten by, med en relativt liten bytomt (fornlämning RAÄ Tryde 79:1).
Inom den gamla bytomten finns idag en skola, ett ålderdomshem samt en byagård. Denna är den sista kvarvarande gården av de åtta som fanns i början av 1700-talet.
av Lars Jönsson
Måsalycke
Idag är Måsalycke mest känt för att vara en modern avfallsanläggning, ca en km söder om Sankt Olof. Men under 1400-talet var Måsalycke platsen för ett herresäte och bostadsort för en besutten storman med nära anknytning till sätesgårdarna i Gnalöv, Hagestad och Ingelstorp samt slutligen till Bollerup.
I Riksantikvarieämbetets fornsök är två gårdstomter i Måsalycke medtagna, där utsträckningen är känd utifrån en karta från 1861. Måsalyckes äldsta belägg i urkunderna är från 1458. En sammanställning av Curt Wallin av urkundsnotiser visar att Måsalycke redan före 1470 samt in på 1500-talet tillhör Krognosarna på Bollerup. De båda urkunderna av 30/7 och 27/11 1470 berättar att Måsalycke varit ”ett gammalt herresäte”. (mer …)
För den som blivit inspirerad av tidigare artikel och känner längtan efter att åka ångtåg, så avgår premiärturen den 9 juni 2019 kl. 10.00 från Brösarp till Sankt Olof. Tåg går fram till säsongens slut i september. Järnvägssträckan Brösarp-Vitaby-Sankt Olof (13,4 km) trafikeras med museitåg och verksamheten drivs helt ideellt av Museiföreningen Skånska Järnvägar.
Tidtabell för tågavgångar sommaren 2019
Mer info på: www.skanskajarnvagar.se
Ett kapell är en kyrkobyggnad i mindre format, antingen fristående eller del av ett större komplex, exempelvis sidokapell i en större kyrka. Ett kapell är antingen avsett för gudstjänster i allmänhet eller för ett särskilt ändamål, såsom begravningskapell. Beteckningen (medeltidslatin capella ”kort kappa”) härrör från den plats där den helige Martins av Tours kappa förvarades. Ordet har sedan överförts till mindre andaktsrum i profana byggnader (borgar, slott etc.), till avskilda delar av kyrkobyggnader (kor- och sidokapell, dop- och gravkapell etc.) liksom mindre kyrkor vid vallfartsorter eller olika slag av institutioner. Kapell hade normalt ingen egen präst och inte heller begravningsrätt. Kapell med kyrkogård kan ha varit avsedda för andra grupper än sockenborna. Härbärge betyder ursprungligen ”plats som kan hysa en här”, och är ett gammalt ord för enklare övernattningsställe eller värdshus
Några medeltida kapell i Sverige
I den östra delen av Småland, vid Kalmarsund och mittemot Borgholms slott på Öland, fanns under medeltiden en mindre urbaniserad ort, Pata. Pata blev sannolikt en merkantil centralort under 1400-talets sista kvartal. Staden upphörde på 1520–30-talen. I Pata fanns ett kapell som endast omnämns två gånger i samtida källor under 1500-talet. Kapellet var 11 x 7 meter stort. På orten fanns inga andra kyrkliga institutioner.
Den skånska äggakagan är en klar favorit från det skånska traditionella köket. Kagan kan avnjutas på ett flertal av de österlenska gästgiverierna som fortfarande är verksamma. Men varför inte laga på egen hand? För den som inte kan vända en äggakaga med en hand – som i filmen ”Skåningar” från 1944 – så kommer här ett recept där äggakagan istället gräddas i gjutgärnspanna i ugn. Tillagningstiden är cirka tjugo minuter.
För två portioner behövs:
4 ägg
4 dl mjölk
4 msk vetemjöl
3 kryddmått salt
1 kryddmått vitpeppar
200 g bacon eller fläsk
lingon
Sätt ugnen på 225 grader, och stek sedan fläsket i gjutjärnspannan.
Vispa ihop övriga ingredienser i en skål.
Ta upp fläsket och lägg det på en tallrik,
Häll äggakakssmeten i stekpannan och sätt in i ugnen i cirka 15 minuter.
Skaka på äggakakan och se så den stelnat, lägg på fläsket och värm i någon minut.
Recept hämtat från:
https://receptfavoriter.se/recept/aeggakaka-skansk-ugnspannkaka-med-flaesk-och-lingon.html
av Lars Jönsson 
Olof den helige och hans koppling till byn Sankt Olof
Olav (Olof) den Helige (995-1030) hette egentligen Ólafr Haraldsson och var norsk kung 1015–1028 (Olav II Haraldsson). Han deltog som ung i vikingatåg i östersjöområdet och i västerled, och uppges ha blivit döpt i Rouen i Normandiet. Som nybliven kung 1015 fortsatte han, med anglosaxiska missionärers bistånd, Olav Tryggvasons strävanden att kristna norrmännen. På grund av sin hänsynslösa kamp mot hedendomen fick han mäktiga fiender inom aristokratin. De norska stormännen sökte stöd hos dansk-engelske kungen Knud den Store. På grund av Knud den stores anspråk på herravälde över Norge lierade sig Olav med Anund Jacob av Sverige, där hans giftermål med Anunds syster Astrid bekräftade alliansen.
I slaget vid Helgeå 1026 lyckades dock Knud den store besegra de förbundna med hjälp av norska stormän. Olav fördrevs till Ryssland (Gårdarike), där han stannade i ett år. Därefter försökte han med svenskt stöd återta sitt rike, men han stupade i slaget vid Stiklestad i Trøndelag 29 juli 1030. Kort efter sin död fick Olav helgonrykte, och hans grav i Trondheim blev Nordens främsta vallfartsort. Även i Sverige och Danmark fanns en utbredd Olavskult. Sankt Olof blev med tiden Skånes största vallfartsort i den omfattande, medeltida S:t Olofskulten. I Sankt Olof firas Olav den heliges minnesdag varje år den 29 juli.
Enligt en folklig tradition skall Olav den helige ha vistats i Lunkende (Sankt Olof) tiden närmast efter slaget vid Helgeå. I antikvitettecknaren C. G. Hilfelings resejournal från 1777 föreligger den äldsta uppgiften om lokalbefolkningens uppfattning om kung Olavs anknytning till socknen. Där står bl.a. att sockenborna antar att S:t Olof vara kyrkans patron och att han skall vara halshuggen på platsen där källan är, som därefter skall vara uppsprungen. Därför avbildas han med en yxa i handen.
En sammanställning av de folkliga traditionerna publicerades 1819 av den i socknen tjänstgörande pastorn Carl A. Wassberg. Enligt traditionerna ska kung Olav ha bott på S:t Olofs gård någon tid. Han lät själv uppföra det norr om kyrkan belägna ”gamla S:t Olofs capell”, men blev ihjälslagen där S:t Olofs källa rann upp söder om kyrkan. Wassberg finner det troligt att kungen vistats i Lunkende tiden närmast efter slaget vid Helgeå. Han menar att kungen kan ha bott i kapellet och överlämnat detta till socknen som en helgedom, när han for tillbaka till Norge.
Curt Wallin ifrågasätter trovärdigheten i antagandet att Olav den helige verkligen stannade någon tid i sydöstra Skåne efter slaget vid Helgeå. Enligt Wallin redogör Snorre Sturlusson utförligt för händelserna kring det ”skånska kriget”. Sturlusson beskriver att efter slaget vid Helgeå följs de båda flottorna åt till Bråviken. Svenske kungen erbjuder Olav att stanna i Sverige över vintern, men han beslutar att via landvägen över Småland och Västergötland omedelbart återvända till Norge. Någon vistelse i Lunkende (Sankt Olof) nämns inte.
Enligt en annan sägen ska den döende Olav ha tagit sig från Stiklestad efter slaget den 29 juli 1030 till Lunkende (Sankt Olof) i sydöstra Skåne. Där ska han ha stupat, varvid källan sprang fram ur jorden.
För källor och litteraturförteckning, se:
Jönsson, L. 2014. Lunkende – en medeltida pilgrimsort. I: Axelsson, L-E & Jönsson, L. (red.)
Pilgrim S:t Olof 800 år. Utgiven av Killans bönegård och Simrishamns pastorat.