av Lars Jönsson
En undersökning av klostret i Tommarp
Ibland kan även den mest luttrade arkeolog stötta på föremål som överraskar, och som får oss att kanske omvärdera de medeltida människornas sätt att förhålla sig till en magisk-religiös föreställningsvärld. Ett sådant föremål påträffades i samband med en arkeologisk undersökning år 2005 av premonstratenserklostret i Östra Tommarp, orten på Österlen som under medeltiden var stad och som då benämndes Tumathorp eller Tommerup.
Undersökningen sammanföll med 850-årsjubileet av klostrets instiftande år 1155. I syfte att besvara ett antal frågeställningar grävdes två schakt omedelbart utanför den idag inhägnade klosterplatsen. Ett av schakten grävdes på platsen för den södra klosterlängan, medan det andra schaktet grävdes på platsen där klosterkyrkan och den västra klosterlängan möttes.
Schaktet som berörde den södra klosterlängans östra del visade bl.a. att byggnadens planlösning inte hade ändrats under medeltidens lopp, men att byggnaden hade genomgått flera renoveringar och reparationer. Det var tydligt att den östra delen av den södra klosterlängan hade använts som kök, där en stor del upptogs av köksspisen, medan en del av den västra delen rymde en källare. Byggnaden har varit vackert men enkelt utformad, med skrädhuggna kalkstenar och vitkalkade innerväggar. Fyndmaterialet består till stor del av spår efter mat och matlagning, med stora mängder djur- och fiskben, samt skärvor av förråds- och matlagningskärl.
Men innan beskrivningen av det överraskande föremålet och dess eventuella plats i en medeltida föreställningsvärld är det på sin plats att nämna något om folktro och vidskepelse i de medeltida människornas vardagsliv.
Folktro och vidskepelse
Den nordiska folktron formades inom bondesamhällets diktning och berättarstruktur och fungerade främst som ett rättesnöre för människorna. Den nordiska folktron bygger på äldre hedniska föreställningar, som blivit uppblandade med kristna eller andra religiösa värderingar. Folktron består av olika genrer som visor, ordspråk, sagor, sägner, folkminnen och folkliga traditioner. En del aspekter består av djupt rotade och spridda traditioner, medan somliga inslag räknas som skrock, skrönor och vidskepelse.
Skrock är en vanlig benämning för vidskepelse där föreställningar om vissa vardagliga händelser anses ha en övernaturlig effekt. En person eller kultursfär som baserar sin världsbild på skrock och folktro anses vara skrockfull. Skrock går oftast ut på att ett visst dagligt beteende skulle påverka väder eller ge tur eller otur, särskilt inom äldre tiders sjöfart, jakt, fiske och jordbruk.
I den medeltida nordiska folktron benämndes stenyxor som påträffades i marken bl a för åskviggar och torsviggar. I folktron förknippades dessa föremål med guden Tor och tillskrevs magiska egenskaper. Man trodde att åskviggar trängde djupt ned i jorden vid varje åsknedslag och efter lång tid trängde upp ur marken. De erbjöd skydd mot till exempel sjukdomar, trolldom och skadedjur. Åskviggen gömdes vanligen på ett särskilt ställe, väl skilt från vardagssysslorna, murades in i väggen, gömdes under golvet eller under en tröskel, förvarades ovanpå himmelsängen eller gömd under taket. Dess viktigaste egenskap var att den skyddade mot åskväder, blixtnedslag och vådeld.
Åskviggen hade dessutom en hel rad av skyddsmagiska och fruktbarhetsbefrämjande egenskaper. Den hindrade säden från att sina, höll råttorna borta, hindrade mjölken från att surna och fick brygden att jäsa. Därtill garanterade den jakt- och fiskelycka och den var även ett verksamt skydd mot troll och onda makter. Så sent som på 1600-talet beskrevs åskstenar, d v s stenyxor, som antingen meteoriter eller förstenade metallredskap. När fornforskningen tog fart på 1700-talet började åskstenarnas övernaturliga ursprung att ifrågasättas.
I Lund har ett 80-tal stenåldersfynd påträffats i medeltida kontexter. Dessa spänner över en lång tidsrymd, från senmesolitikum till bronsålder. Den klart dominerande perioden är mellersta stenåldern. Materialet uppvisar en stor variation av föremålstyper, såsom flintyxor, bergartsyxor, flintmejslar, flintskäror och flintdolkar. Det har på goda grunder antagits att de är materiella uttryck för en medeltida magisk-religiös föreställningsvärld som till stora delar är okänd och outforskad.
Under yngre järnålder och medeltiden var det även vanligt att delar av hästkranier användes som byggnadsoffer i syfte att skänka lycka åt huset och verksamheterna i detta. T. ex. har delar av hästkranier påträffats under lergolv i medeltida hus som grundläggningsoffer, eller i tidigmedeltida grophus som förslutningsoffer.
Skrockfulla klosterbröder?
Men hur hänger då skrock eller vidskepelse ihop med ett medeltida kloster i Tommarp? För att förstå detta får vi titta närmare på vad som framkom i samband med undersökningen av den södra klosterlängan år 2005. Under andra hälften av 1300-talet genomgår spisen i klosterköket en totalrenovering. På den gamla spiskonstruktionen anläggs ett 35 cm tjockt kompakt lerlager, som både tjänar som nytt spisunderlag, och som ett omgivande golv närmast eldstaden.
I lerlagret gjordes ett mycket ovanligt fynd av ett litet figurinhuvud av vitlera. Huvudet består av ett kvinnoansikte omgivet av ett stort, burrigt hår alternativt en hög krage. Runt ansiktet finns tre rundlar. Sådana figuriner kallas i Tyskland för ”Tonpuppchen” (lerdockor), och består oftast av kvinnliga figurer med hårfrisyrer, dräkter och smycken. Det finns liknande fynd från t.ex. Köln och Worms i Tyskland. De tidigaste exemplaren är från 1100- och 1200-talen. Liknande fynd har även gjorts i Tavastland i Finland i ett kulturlager som daterats till 1425-1450.
Fyndet av lerfigurinen är mycket ovanlig, och man kan med rätta fråga sig vad en sådan ”lerdocka” gör i en spis i ett munkkloster i Tommarp. För att knyta an till inledningen av artikeln så kan en tolkning vara att den lagts i grunden till spisen för att bringa lycka åt matlagningen. Men det var sannolikt inte de ”egentliga” bröderna (fratres) som ägde ett visst mått av vidskeplighet, utan snarare de från lokalsamhället komna lekbröderna (laici eller conversi). Det var dessa som utförde det praktiska arbetet på klostret, och som sannolikt även renoverade vid behov.
Även om de levde sina liv till största delen på klostret, så är det troligt att de medförde delar av lokalsamhällets folktro och vidskepelse in i klostret. Istället för att garantera lycka med en åskvigg eller ett hästkranium, vilket förekom hos ”gemene man” under medeltiden, använde de sig istället av religiösa attribut, såsom en Madonna-figur. Avsikten var dock säkert densamma; att bringa lycka åt matlagningen.
Bild 1: En figurin (lerdocka) av vitlera som sannolikt är en Madonna-figur. Figurinen är funnen i grunden till en eldstad i köket i den södra klosterlängan. Foto: Lars Jönsson.
Bild 2: Schaktet vid den södra klosterlängan vid klostret i Östra Tommarp. Till höger (öster) fanns klosterköket och till vänster (väster) en källare. Dessa avgränsades av en tvärmur med en källarnedgång. Foto: Ulrika Wallebom.
Artikeln är tidigare publicerad i tidskriften Österlent nr. 3 år 2011.
Mer att läsa:
Carelli, Peter 1996. Blixtar och dunder, magiska under. Om åskstenstraditionen och förekomsten av stenåldersfynd i medeltida kulturlager. Fornvännen 91.
Falk, Ann-Britt, 2008. En grundläggande handling. Byggnadsoffer och dagligt liv i medeltid. Vägar till Midgård 12. Nordic Academic Press Lund.
Jönsson, Lars 2011. Tommarp – Kunglig produktionsplats och klosterstad. Lund Studies in Historical Archaeology 13.