av Lars E Jönsson
År 2013 utfördes en arkeologisk forskningsundersökning av kapellet i Sankt Olof. Vid undersökningen grävdes två provschakt. Det första schaktet placerades på platsen för själva kapellgrunden. I samband med en undersökning 1973 påträffades en stenfot som tolkades som ett möjligt fundament till ett altare i byggnadens östra del. Det andra schaktet placerades strax söder om ruinen. Syftet var att försöka lokalisera den medeltida marknivån och få en uppfattning om byggnaden var nedgrävd i äldre kulturlager. Om byggnaden varit ett kapell eller en äldre kyrka kunde detta kanske även verifieras genom gravläggningar i byggnadens omedelbara närhet.
Resultatet av undersökningen
Undersökningen började med att lagren som man fyllt igen byggnaden med efter 1973-års undersökning delvis grävdes bort. Det konstaterades att lagren innehöll delar av medeltida tegelstenar och takpannor, kalkbruk och djurben. I lagret fanns allt från moderna saker till keramik från 1700- och 1800-talen. Tyvärr visade det sig att man vid 1973-års undersökning i stort sett hade grävt sig ända ner till den ursprungliga marknivån, dvs. under golvnivån i byggnaden. Det enda som återstod av byggnadens golvnivå var ett ca 1 meter smalt parti. Vad som också försvårade undersökningen 2013 var att man efter 1973-års undersökning hade fyllt igen byggnaden med fyra stora stenar. Stenarnas närvaro gjorde att ytan som kunde undersökas minskades radikalt.
Murverket
För att fastställa byggnadens bredd togs hela det östra gavelpartiet fram. Den centrala delen av gaveln var relativt välbevarad, medan de södra och norra delarna av gaveln endast var fragmentariskt bevarade. När byggnadens innanmäte var tömd på lagren från 1973-års undersökning konstaterades att den varit 6,6 x 5,0 meter stor och placerad i närmast öst-västlig riktning. Murarna var mellan 0,7–0,8 meter breda, uppförda av marksten med kalkbruk och enstaka bitar av tegelstenar mellan stenarna. Av det kvarstående ca 0,7 meter höga södra murverket återstod ett till två skift av dagermuren. Denna vilade i sin tur på en omkring 0,3 meter hög grundmur, vilken stack ut endast några cm från dagermuren. Av den kvarstående cirka 0,9 meter höga östra gaveln återstod två till tre skift av dagermuren. Det kunde även konstateras att murverket varit putsad på insidan med kalkbruk.
Golvet
I samband med undersökningen 1973 hade stora partier av byggnadens golv grävts bort. Det som återstod av golvet var lagt med relativt stora flata stenar i storleken 0,70 x 0,30 meter till 0,30 x 0,25 meter. Stengolvet var anlagt på ett orangegult kompakt lerlager. I lerlagret fanns inslag av tegelkross, slagg och skörbränd sten. Med tanke på lerlagrets orangegula färg och dess kompakthet har leran sannolikt varit utsatt för höga temperaturer, möjligtvis innan den hamnade som underlag för stengolvet. I lagret fanns en spets till en järnkniv, för övrigt det enda fynd som kan kopplas byggnadens funktionstid.
Dörröppning
I den västra gaveln påträffades en fragmentarisk dörröppning. Den var ca 0,7 meter bredd på utsidan (yttersmyg) och ca 0,8 meter bred på insidan (innersmyg). I den södra sidan fanns en dörrpost av tegelstenar, av vilken det återstod två till tre skift. I den västra delen av dörröppningen fanns en 0,55 x 0,28 meter stor, flat och nött tröskelsten. Stenen var 0,10 meter tjock och lagd på ett 0,30 meter tjockt lerlager. Det är något oklart om även den norra sidan av dörröppningen haft en dörrpost av tegelstenar, då denna del var mer fragmentarisk än den södra. Från tröskelstenen ner till golvnivån i byggnaden var höjdskillnaden omkring 0,5 meter, vilket antyder att rummet som grävdes ut varit en halvkällare.
Övrig information
Under leran som stengolvet var anlagt på, samt öster om stengolvet, fanns ett ca 0,25 meter tjockt lager av mörkbrun humus. I merparten av lagret fanns fragment av tegelkross, förutom närmast murverket där det fanns ett relativt stort inslag av kalkbruk, bränd kalk, tegelsten- och taktegelfragment, slagg samt enstaka djurben. Lagret har sannolikt tillkommit i samband med byggnationen av huset, där merparten av materialet använts för att fylla igen nedgrävningen för murverkets grundmur.
Centralt i byggnaden, strax nordost om det bevarade stengolvet, fanns en omkring 0,8 meter stor yta med en koncentration av stenar, tegelstenar, kalkbruk och slagg.
Resultatet av undersökningen
Inför undersökningen formulerades ett antal frågeställningar. En viktig fråga rörde dateringen av den s.k. kapellgrunden. Visserligen påträffades inget daterande fyndmaterial, men såväl det relativt breda murverket som fynd av medeltida tegelstenar och takpannor i halvkällaren tyder på en datering till medeltiden. Då det i det ursprungliga murverket även fanns tegelfragment i kalkbruket har byggnaden tidigast uppförts under 1200-talet, sannolikt under 1300–1400-talen.
Då merparten av byggnaden redan hade grävts ut 1973 fanns det inte mycket av den ursprungliga golvnivån och andra samtida lämningar bevarade. Vid 1973-års undersökning påträffades i byggnadens östra del något som i tidningsartiklarna från samma år nämndes som en stenfot. Denna tolkades som ett möjligt fundament för ett altare. Vid undersökningen 2013 kunde tyvärr inte stenfoten återfinnas i den östra delen av byggnaden. Istället fanns här två stora stenar, vilka man troligtvis fyllt igen halvkällaren med efter avslutad undersökning. I den västra delen av källaren fanns ytterligare en sekundär stor sten. Detta innebar att det närmast var omöjligt att spåra några verksamheter i byggnaden. Visserligen fanns det bitar av slagg på skilda ställen i halvkällaren, men dessa kan inte med säkerhet kopplas till någon verksamhet i byggnaden.
I syfte att försöka spåra samtida eller äldre kulturlager, lämningar efter andra samtida byggnader samt gravar i byggnadens närhet grävdes ett ca 2 x 3 meter stort schakt invid byggnadens sydvästra hörn. Om byggnaden varit ett kapell kunde detta ha verifierats genom gravläggningar i dess omedelbara närhet. I schaktet framkom varken kulturlager, lämningar efter andra byggnader eller gravar.
Byggnadens funktion
Undersökningen visade att byggnaden varit 6,6 x 5,0 meter stor, med en invändig yta av ca 18 m2 (4,8 x 3,75 meter). Byggnaden har varit minst en våning hög, med en halvkällare nederst. I samband med den arkeologiska undersökningen 2013 påträffades egentligen ingenting som tyder på att byggnaden skall ha varit ett medeltida kapell. Det relativt breda murverket tyder visserligen på en speciell byggnad, men dess manifesta karaktär gör att murverket även skulle kunna tolkas som lämningar efter en medeltida storgård med halvkällare. Ett relativt stort antal källare med datering till hög- och senmedeltid har under de senaste 15–20 åren påträffats i samband med arkeologiska undersökningar i skånska byar (bytomter). Det som motsäger tolkningen av byggnadslämningen som rester av en medeltida storgård är dels det förhållandevis långa avståndet till kyrkan, och dels frånvaron av andra samtida byggnadslämningar.
Däremot finns det en del som tyder på att det kan vara lämningarna efter ett kapell. Ett kapell i Sankt Olof omnämns första gången i en ärkebiskoplig vidimation år 1506 av en gåva till S:t Olofs kyrka år 1481. Platsen för kapellet är även markerat på ett flertal äldre kartor, bl.a. på en geometrisk uppmätning från 1698 och på en enskifteskarta från 1883. I närheten av platsen fanns på 1800-talet även en gård som benämndes Kapellagården. Dessutom ligger kapellet vid den gamla pilgrimsvägen norrifrån.
Kapell, härbärge eller både och?
En tolkning är att byggnaden kan ha uppförts i samband med att S:t Olofs kyrka utvidgades på 1300- och 1400-talen. Utvidgningen kan ha skett med anledning av den ökade tillströmningen av pilgrimer till Lunkende (Sankt Olof), vilket i sin tur kan ha skapat ett behov av ett eget kapell för pilgrimerna. Denna kan då ha uppförts intill den gamla pilgrimsvägen mot norr. Kapellet kan möjligtvis även ha fungerat som ett kombinerat kapell och härbärge för pilgrimerna, där pilgrimerna kanske kunde övernatta innan de fortsatte sin vandring till nästa pilgrimsort. Det finns även en möjlighet att byggnaden enbart fungerade som ett härbärge för pilgrimerna, och att den nuvarande S:t Olofs kyrka varit den enda kyrkliga institutionen i byn. Vad man kan konstatera är att tolkningen av byggnaden som ett kapell inte är oproblematisk, snarare tvärtom.
Bild 1: Översiktsbild på byggnadslämningarna efter kapellet i Sankt Olof. På bilden syns partier av den västra och östra gaveln samt den södra långsidan. Centralt skymtar resten av ett stengolv. Foto mot norr.
Bild 2: Kapellet i Sankt Olof. I byggnadens västra gavel fanns en dörröppning med tröskelstenen bevarad. Centralt syns resten av ett stengolv och i den bortre delen av fotot syns ett parti av den östra gaveln. Foto mot öster.
Bild 3: Planritning på kapellet i Sankt Olof efter undersökningen 2013. Byggnaden har varit 6,6 x 5,0 meter stor.
Foto: Lars Jönsson, Österlenarkeologi.
För referenser och andra källor se:
Jönsson, L. 2014. Lunkende – en medeltida pilgrimsort. I: Axelsson, L-E & Jönsson, L. (red.)
Pilgrim S:t Olof 800 år. Utgiven av Killans bönegård och Simrishamns pastorat.
Jönsson, L. 2015. Kapellet i Sankt Olof. RAÄ Sankt Olof 2:1, Sankt Olofs socken i
Simrishamns kommun, Skåne län. Arkeologisk forskningsundersökning 2013.
Österlenarkeologi. Rapport 2015:10.