av Lars Jönsson
Måsalycke
Idag är Måsalycke mest känt för att vara en modern avfallsanläggning, ca en km söder om Sankt Olof. Men under 1400-talet var Måsalycke platsen för ett herresäte och bostadsort för en besutten storman med nära anknytning till sätesgårdarna i Gnalöv, Hagestad och Ingelstorp samt slutligen till Bollerup.
I Riksantikvarieämbetets fornsök är två gårdstomter i Måsalycke medtagna, där utsträckningen är känd utifrån en karta från 1861. Måsalyckes äldsta belägg i urkunderna är från 1458. En sammanställning av Curt Wallin av urkundsnotiser visar att Måsalycke redan före 1470 samt in på 1500-talet tillhör Krognosarna på Bollerup. De båda urkunderna av 30/7 och 27/11 1470 berättar att Måsalycke varit ”ett gammalt herresäte”.
Den sistnämnda urkunden tillägger att herr Anders Esbernsen Pæp själv bebodde gården. Hans fader var Esbern Jensen till Gnalöv, vilken felaktigt ofta räknas till släkten Pæp. Anders har istället övertagit sin moders namn, Sophie Andersdatter Pæp. Hon var dotter till riddaren Anders Mortensen Pæp till Ingelstorp och Hagestad.
Tillsammans med systern Ingegerd, gift med Peder Nielsen Galen till Kälkestad, ärvde fru Sophie dessa båda huvudgårdar jämte gods i bl.a. Hammenhög. Dokumentariskt lär man känna Anders Esbernsen i samband med transaktioner kring denna godsmassa (Wallin 1973, s. 104ff).
Det bör även nämnas att ca 600 meter sydost om Måsalycke finns en av Maryds gamla gårdstomter, inmätt på en karta från 1861. På platsen finns husgrunder och en källargrund, och i anslutning till gårdstomten finns stenmurar och röjningsrösen. Maryds äldsta belägg är från 1395-1423.
Sägenbundna borgplatser
I Sankt Olof socken finns två omnämnanden av sägenbundna borgplatser. Den ena skall enligt sägnen vara belägen sydost om Sankt Olof, och är i Riksantikvarieämbetets FMIS benämnd borgområde (RAÄ 52:1). Borgområdet skall ligga inom fastigheten Älmhult 3:14, endast ca 100 meter väster om Älmhults gamla bytomt (RAÄ 21:1). Det äldsta belägget för Älmhult är från 1470. Borgområdet ligger på ett höjdområde ute på åkermark.
Enligt sägnen skall den vara byggd på 1400-talet av riddaren Otto Rosencrantz. Inga synliga spår av den eventuella borganläggningen finns idag. Möjligtvis är det tal om den fästa i Elmhult som nämns i en urkund den 9 september 1486. I urkunden konfirmerar Holger Hindriksens (Ulftand till Glimminge) änka, Berete Jensdatter Rosensparre, makens donation till Sankt Olof kyrka i Lunkende av en fästa (fästegård) i Elmhult (Wallin 1982, s. 47, 51). Det kan vara detta belägg som givit upphov till sägnen om en borg inom fastigheten Älmhult 3:14.
Den andra sägenomspunna platsen ligger på en fastighet med det fantasieggande namnet Sjunka Lotten, och skall vara belägen omkring 300 meter sydväst om Sankt Olofs gamla bytomt. I Riksantikvarieämbetets FMIS är platsen benämnd Plats med tradition (RAÄ 113:1). Inom området, ca 75 x 40 meter stort, skall det enligt den folkliga traditionen ha legat en borg.
Platsen består av ett höjdområde som ansluter sankmark i norr, väster och söder. Inga borglämningar har iakttagits. På platsen finns däremot minst fem röjningsrösen. Omkring 200 meter söder om finns ett betydligt bättre borgläge, bestående av en kulle helt omgiven av sank mark. Inga arkeologiska undersökningar har utförts på platserna.