av Lars Jönsson
Gravfältet på Byåsabacken i Kronoskogen
På krönet av Byåsabacken, ca 100 meter söder om Tryde å, ligger ett ganska okänt gravfält från yngre järnålder (RAÄ Ramsåsa 3:1). Gravfältet består av nio fornlämningar. Dessa utgörs av en hög, fem runda stensättningar, en skeppssättning, en rest sten och en domarring. Högen, vilken är ca åtta meter i diameter och en meter hög, är placerad i gravfältets södra del.
Stensättningarna är däremot övertorvade och svåra att upptäcka. Av skeppssättningen återstår fyra resta stenar som står på rad. Omkring fyra meter väster om stenarna ligger två större stenar, där den ena sannolikt ingått som stävsten i skeppssättningen. Det fanns en stävsten i var ände av en skeppssättning. Den resta stenen är 1,5 meter hög och placerad i gravfältets nordöstra kant.
Intill en motionsslinga finns rester av en domarring, som ursprungligen kan ha varit åtta meter i diameter. I området finns också många gropar, som enligt traditionen kallades för kämpagravar. I äldre anteckningar benämns åsen kämpastensbacken och att det på backen stod många kämpastenar. Möjligtvis är groparna rester efter dessa numera borttagna stenar.
Gravskick under yngre järnålder
Under yngre järnåldern brändes vanligen den döde på bål. Man staplade ved till gravbålet och den avlidne lades påklädd på bålet. Med på bålet följde personliga tillhörigheter som vapen, smycken, kläder, mat och ibland något husdjur. När bålet brunnit ner samlades aska, brända ben och brända gravgåvor ihop och lades i en gravurna. Sedan begravdes de döda i stensättningar eller i gravhögar. Ibland markerades graven med t.ex. en skeppssättning, rest sten eller domarring. Många gravar är även skelettgravar, särskilt efter rika stormän och för de som konverterade till kristendomen. Även sedan kristendomen infördes fortsatte begravningarna på gravfälten, men då som skelettgravar och lite vid sidan om de icke kristna gravarna. Först i slutet av 1000-talet anlades gemensamma gravplatser vid kyrkan och de gamla gravfälten övergavs.
Gravfältet på Byåsabacken och byn Ramsåsa
När gravfältet anlades under yngre järnåldern fanns det ingen skog på åsen utan landskapet var mer öppet. Gravfältet anlades på Kämpastensbacken så att de stora gravmarkeringarna skulle synas vidsträckt omkring i landskapet. Att uppföra stora och väl synliga gravar var ett sätt för stormännen att markera sin betydelse. Den by som har en koppling till gravfältet på Byåsabacken är den norr om belägna byn Ramsåsa. I närheten av byn har det sannolikt funnits flera bebyggelser från yngre järnålder, där någon av dem troligtvis legat norr om Tryde å, som rinner ca 100 meter norr om gravfältet. Under yngre järnålder var det vanligt med gårdsgravfält, men med tanke på de stora gravmarkeringarna har troligtvis gravfältet på Byåsabacken använts i ett mer regionalt perspektiv, där människorna från ett flertal bebyggelser gemensamt använt gravfältet.
Livet i en yngre järnåldersby
Bebyggelsen i området kring Ramsåsa låg utspridd i mindre byar i direkt anslutning till de gödslade åkrarna. I många fall förekom det även enbart ensamgårdar som inte var samlade i en bygemenskap. Utanför åkrarna fanns byns utmarker där djuren betade under sommarhalvåret. Byns utmarker bestod ofta av en halvöppen buskmark med skottskog. En av byarna hette Ramsaas och låg några hundra meter norr om en ringlande å. Söder om ån fanns en ås, eller backe, på vilken människorna i byn begravde sina döda. Gravfältet delade man med andra närbelägna byar.
Gårdar och hus
Byn Ramsaas bestod av 4-5 gårdar med långhus, grophus och enstaka mindre hus. I långhusen, vilka ibland kunde vara över 40 meter långa, levde både människor och djur. Husets stomme var byggt av glest placerade trästolpar, på vilka takets tyngd vilade. Utanför de bärande stolparna fanns väggstolpar. Mellan dessa flätades grenar som lerklinades. På gården fanns dessutom grophus, dvs. hus med nedsänkt golv, som innehöll verkstäder och vävstugor. Ett av grophusen inhyste även trälar eller ofria människor som arbetade på gården. Förutom boningshuset fanns det även mindre byggnader som fähus och förråd. På gårdsplanen fanns en brunn, varifrån man fick sitt dagliga vatten. Skulle man tvätta gick man till den närbelägna ån.
Livet och djuren på gården
På gården sysslade man med både jordbruk och boskapsskötsel. En viktig del i jordbruket var transport av ved, gödsel, grödor och vinterfoder. För detta ändamål användes kärror och vagnar, och under vintern slädar. På gården fanns både grisar, kor och hästar. För att få en bättre kontroll av mjölkning och gödsling stallades djuren. Och vid behov slaktades även djuren för att ge mat till människorna på gården. Nära byn fanns åkrar där man bl.a. odlade korn, vete, råg och lin. För att kunna odla använde man en årder, vilket är ett dragredskap som kunde skära upp marken och luckra upp jorden.
Sädeskornen maldes i en handkvarn till mjöl som i sin tur användes till mat och bak. Man åt ofta grötliknande och ojästa grynröror. Dessa bestod av mjöl och gryn som blandades med blod från djur. Vid speciella tillfällen åt man även smör och ost. Självklart åt man också kött, i synnerhet griskött, men även fårkött, fisk och vilt spelade en stor roll. En del kött åts färskt, medan det mesta konserverades på olika sätt, t.ex. genom torkning och rökning. Annars åt man ofta vad naturen kunde erbjuda. För att laga maten användes härdar och kokgropar. Kokgropen fungerade som ugn, där man placerade maten insvept i t.ex. fuktigt näver mellan heta stenar i en grop i marken. Därefter täcktes allt över med jord för att få det lufttätt och stänga in värmen. De något rikare bönderna använde järnkittlar, stekpannor och grytor istället när man lagade mat.
Järnsmide och hantverk
En av de viktigaste personerna i byn Ramsaas var smeden. Han tillverkade jordbruksredskap, exempelvis liar, skäror och lövknivar som användes vid skörden, men även yxor till ved, snickeri och strid samt nitar till båtbyggen. Vid framställning av järn användes myrmalm som fanns i de närbelägna mossarna. Malmen smältes därefter i ugnar varvat med träkol. Järnet smälte sakta ner och lade sig som en klump i ugnen. Därefter hamrades järnklumpen ren.
Till tyg använde man ull, lin och hampa. Själva vävningen av tyget utfördes i speciella vävstugor eller grophus. I stugan fanns en stående vävstol, där varpen sträcktes med hjälp av vävtyngder. Sländtrissor användes sedan när man spann. Som sig bör var kläderna ofta tillverkade av grova tyger, men de hade starka, klara färger.
Den vanligaste typen av kärl var enkel till sin form och oftast odekorerad. Kärlen användes vanligtvis till förvaring. För att tillverka ett kärl ringlades leran upp, för att därefter formas efter behov. Vid slutet av vikingatiden ersattes denna typ av den vendiska keramiken, vilken karakteriseras av kärl med flat botten och svängd kärlsida. De var ofta rikt dekorerade och tillverkades initialt av specialister från andra sidan Östersjön.
Till vardags tillverkades pärlor av lera som lufttorkades och brändes i elden. Ville man vara extra fin fick man importera glasmassa i olika färger för att tillverka glaspärlor. Glasmassan smältes i ugnar, och när den var smält formade man pärlor i olika former och gjorde vackra mönster i olika färger.
Tro och offer
Om t.ex. skörden slog fel eller om en familjemedlem blev allvarligt sjuk gick man till närmaste vattendrag eller sjö för att offra till gudarna. I den förkristna religionen fanns många gudar. Det fanns också myter och sagor som berättade om vilka gudarna var och vilka egenskaper de hade. Bodde man i byn Ramsaas gick man till den närbelägna ån för att offra till t.ex. Tor, Oden eller Freja. Offer och ritualer genomfördes även vid stora händelser som begravningar. Man hade även regelbundet återkommande kultfester och offerceremonier. Det man offrade var värdefulla saker som guld – och silverföremål, vapen och vardagsföremål som kärl med mat.
Ån hade även en viktig funktion som gräns mellan de levande och de döda, med gravfältet på åsen söder om ån, och byn på den norra sidan av ån.
Om någon närstående person försvann i t.ex. främmande land i samband med vikingatåg kunde man även rista stora stenar med runor som minne över de döda. Runstenarna berättar ofta om välbärgade personer. Runor tros även ha haft en stor magisk kraft och använts till trolldom. Att resa en runsten kan ha haft tre syften: Det kan ses som en del av konverteringen från asatro till kristendom, som ett sätt att visa sig lojal med kungamakten eller som ett sätt att markera revir och betona ättens betydelse för att på så sätt vinna egen makt. Ibland var det en kombination av alla tre.
Mer att läsa:
Ethelberg, P. m.fl. 2003. Det Sønderjyske Landbrugs Historie. Jernalder, Vikingetid & Middel-
alder. Udgivet av Haderslevs Museum og Historisk Samfund for Sønderjylland. Haderslev.
Svanberg, F. Decolonizing The Viking Age I-II; Acta Archaelogica Lundensia Series in 8:o No
43 och Acta Archaelogica Lundensia Series in 8:o No 24. Almqvist & Wiksell International
Stockholm.
Welinder, S.; Pedersen, E.A. & Widgren, M. 1998. Det svenska jordbrukets historia. Jordbrukets
första femtusen år. Natur och Kultur/LTs förlag. Borås.