Av Lars Jönsson
Figur 1. Platsen för den arkeologiska undersökningen inom fastigheten Mellby 3:145 i den östra delen av Kivik.
Under fyra veckor våren 2015 genomförde Österlenarkeologi en arkeologisk undersökning inom fastigheten Mellby 3:145 i den östra delen av Kivik. Anledningen till undersökningen var att det planerades byggnationer av bostäder på platsen för en tidigare känd boplats (RAÄ Södra Mellby 65:1). Enligt kulturmiljölagen (KML) behövdes därför en arkeologisk undersökning genomföras innan området kunde tas i anspråk för bostadsbyggande. Området ligger ca 200 meter nordväst om bronsåldersgraven Bredarör eller Kiviksgraven.
Figur 2. Undersökningsområdet inom fastigheten Mellby 3:145 med de arkeologiska lämningarna.
Inom fastigheten undersöktes sammanlagt ca 7 700 m2 av den totala exploateringsytan. Sammanlagt undersöktes 100 st. arkeologiska lämningar, där 55 st. var härdar (eldstäder) och 12 st. var kokgropar. Resterande lämningar utgjordes av stolphål, gropar, lager och enstaka brunnar. Det mesta av fyndmaterialet kom i en strandvall som vid tidpunkten för undersökningen var synlig i terrängen som en terrassering. I ett urval av härdarna, kokgroparna och brunnarna togs ett stort antal prover för växtmakrofossil- och pollenanalyser, vedartsanalyser och C14-analyser. Den kulturhistorisk tolkningen av platsen bygger i stor del på resultaten från dessa analyser.
Jägare och fiskare under sen jägarstenålder
Från den senare delen av jägarstenålder (senmesolitikum), det som arkeologerna kallar för ertebøllekultur (ca 5 500–4 000 f.Kr.), kunde det inom undersökningsområdet beläggas en brunn, en härd och en kokgrop. Neolitiska brunnar är relativt ovanliga, och är ofta en boplatsindikation. Men brunnar kan även utgöra potentiella offermiljöer, där det kan påträffas fynd av rituell karaktär En brunn från senmesolitikum bör således vara mycket ovanlig, vilket, inklusive närvaron av rotknölar av brudbröd i brunnen, stärker tolkningen att brunnen kan ha använts i ett rituellt sammanhang. Rotknölar av brudbröd återfinns i två olika sammanhang, dels tillsammans med hushållsavfall och dels i rituella kontexter.
Aktiviteterna från den senare delen av jägarstenålder var dock inte de äldsta som belagts inom boplatsen. Vid undersökningar inför restaureringen av Kiviksgraven påträffades fynd från såväl äldre som yngre stenålder. De äldsta fynden var från Maglemosekultur (ca 9 500–6 800 f. Kr.). Dessa utgörs bl.a. av mikroliter, kölskrapor, handtagskärnor och mikrospån. Från Ertebøllekultur identifierades en rad tvärpilar samt skivyxor och skivskrapor.
Fynden visar att människor haft sina jaktmarker, och möjligtvis boplatser, på Kivik redan under tidigmesolitikum, dvs. för ca 11 500–8 800 år sedan. Strax öster om Kiviksgraven finns ett vattendrag, Ängabäcken. Eftersom vatten associeras med läkande och renande krafter spelar vattendrag ofta en viktig roll för lokaliseringen av kultplatser. Andra viktiga företeelser som är knutna till grav- och kultplatser är träd, berg, klippor, kommunikationsleder och vägskäl. I området vid Kivik har sannolikt ett flertal av dessa faktorer förekommit. Omkring 3 km sydost om Kivik reser sig t.ex. Stenshuvud, Linderödsåsens branta avslutning i öster mot Hanöbukten i Östersjön. Det höga restberget har varit väl synligt från området som undersöktes. Möjligtvis har platsens naturgeografi varit attraktiv för utövande av kulthandlingar redan under Maglemosetid.
Figur 3. Ett flintavslag med retuscher. Foto: Staffan Cederfeldt.
Fiskare och bönder under den tidiga och mellersta delen av bondestenålder
Under den tidiga delen av bondestenålder, ca 4 000–3 000 f.Kr., blir människorna mer bofasta i området. I undersökningsområdet fanns endast fyra anläggningar som med säkerhet kan placeras i den tidiga och mellersta delen av bondestenålder. Dessa utgörs av en härd, en markhorisont, en grop och en härd. De få anläggningarna från bondestenålder, samt avsaknad av hus och andra bebyggelselämningar, antyder att lämningarna tillhör en perifer del av en neolitisk boplats.
När den sydöstra delen av boplatsen, vid platsen för Kiviksgraven, undersöktes år 1931 påträffades bl.a. en rad sönderslagna yxor av flinta från neolitikum. Joakim Goldhahn menar att yxfragmentens morfologi tyder på att de förstörts genom medvetna handlingar. Till fynden hör även en skaftad flintskära med datering till trattbägarkultur. Från senneolitikum finns en fragmentarisk skafthålsyxa, vilken påträffades i mitten av Prinsgraven, strax sydväst om den större hällkistan med hällbilderna. Det påträffades även en del keramik som kan dateras till senneolitikum och början av bronsåldern. I samband med arkeologiska undersökningar i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet påträffades härdar och gropar i den sydvästra delen av boplatsen. Det finns således en del som tyder på att boplatsen har legat söder om Bredarörsvägen.
I den centrala delen av undersökningsområdet fanns en strandvall där de huvudsakliga aktiviteterna har skett under trattbägarkultur, ca 4 000–2 900 f.Kr. Vid Littorinahavets maximum för 7 500 år sedan utgjorde den en kustnära vallbildning. I den västra delen av strandvallen påträffades en relativt stor mängd flintavslag och flintspån, redskap i form av tre tvärpilar, en spånkniv av flinta, slipade fragment från en flintyxa samt eggdelen av en tväryxa av bergart. Detta visar att människorna som vistades i närområdet periodvis använde strandvallen för produktion av allehanda flintartefakter, men även för fiske i det närbelägna havet. Under och mellan de svallade stenarna och småstenarna fanns på sina ställen bitar av träkol. Ett träkolsprov togs som C14-daterades till ca 3 600 f.Kr.
I materialet från undersökningen 2015 fanns ingenting som tyder på att de rituella handlingarna under sen jägarstenålder (ertebøllekultur) fortsatte under bondestenålder. Men vid undersökningen inför restaureringen av Kiviksgraven på 1930-talet påträffades bl.a. en rad sönderslagna yxor av flinta från neolitikum. Mycket tyder på att de förstörts genom medvetna handlingar, möjligtvis som rituella offer. Detta tyder således på att de rituella handlingarna fortsatte även under bondestenålder i Kiviksområdet.
Figur 4. En tvärpil. Foto: Staffan Cederfeldt.
Ritualer och ceremonier under brons- och järnålder i Kiviksgravens närhet
Inom undersökningsområdet fanns även ett omfattande härd- och kokgropsområde. Inom området påträffades 55 st. härdar och 12 st kokgropar. De största härdarna och kokgroparna fanns i den norra delen av undersökningsområdet. Även om det är svårt att säkerställa en koppling mellan aktiviteterna inom undersökningsområdet och Kiviksgraven, finns det indikationer på att en del av kokgroparna och härdarna kan knytas till matlagningsprocedurer vid ceremonier och festligheter vid den under äldre bronsåldern uppförda Kiviksgraven. En del av härdarna kan även vara lämningar efter andra aktiviteter. Mycket tyder på att härdarna och kokgroparna inte kan knytas till någon boplats, utan att de istället har varit belägna utomhus. Detta bekräftas även av arkeobotaniska analyser, som visade att endast ett fåtal av de analyserade anläggningarna innehöll förkolnade växtrester. Härdar som enbart är belagda utomhus innehåller sällan växtrester som kan knytas till agrar verksamhet och kosthåll. I en av härdarna, som C14-daterades till övergången yngre bronsålder/förromersk järnålder, påträffades några förkolnade rotknölar av brudbröd. Som tidigare nämnts återfinns rotknölar av brudbröd dels tillsammans med hushållsavfall och dels i rituella kontexter. I flertalet av härdarna har man dessutom använt hassel att elda med. Mycket tyder på att användandet av hassel(käppar) haft ett magiskt syfte, framförallt med koppling till gravar.
En annan intressant iakttagelse är att nästan alla de C14-daterade kokgroparna faller inom intervallet ca 1 405–800 f.Kr., dvs. från äldre bronsålder till första hälften av bronsålderns period V. Under exakt samma period begravs människor i den dekorerade hällkistan i den närbelägna Kiviksgraven. Områden med koncentrationer av härdar, kokgropar och gropar kan även tolkas som samlingsplatser där människor förenats för att inta måltider vid speciella tillfällen. Vissa forskare menar att festerna kan ha varit förknippade med både processioner och offerhandlingar.
Figur 5. En kokgrop i den nordvästra delen av undersökningsområdet.
Vid undersökningen daterades tre av härdarna och två av brunnarna till romersk järnålder. Dessutom C14-daterades två härdar till folkvandringstid/vendeltid. Inte heller härdarna och brunnarna från dessa perioder kan knytas till någon närliggande boplats. I Kiviksgraven finns däremot en brandbegravning från folkvandringstid/vendeltid. Under vikingatiden begravs även en vuxen människa i röset. Det ligger således nära till hands att även se dessa härdar och brunnar i ett rituellt sammanhang med koppling till ceremonier och festligheter vid Kiviksgraven.
Platsbruk i ett långt tidsperspektiv
De lämningar och fynd som framkommit vid arkeologiska undersökningar i Kiviksgravens närhet visar på en platskontinuitet i området från tidig jägarstenålder (maglemosekultur). Mycket tyder på att området vid Kiviksgraven framförallt använts som grav- och kultplats, där platsens naturgeografi varit attraktiv för utövande av kulthandlingar åtminstone redan under Ertebølletid, kanske ännu tidigare. Vattendrag spelar ofta en viktig roll för lokaliseringen av grav- och kultplatser, liksom träd, berg, klippor, kommunikationsleder och vägskäl. Troligtvis har Stenshuvud haft en viktig roll som en sådan faktor, liksom ett par vattendrag i området.
De rituella handlingarna fortsatte sannolikt under tidig- och mellanneolitikum, vilket bl.a. sönderslagna flintyxor på platsen för Bredarör vittnar om. Sannolikt har de förstörts genom medvetna handlingar, möjligtvis som rituella offer. Under senneolitikum tas platsen vid Kiviksgraven i anspråk igen, och en hällkista uppförs på platsen, vilket visar att människorna ville knyta an till det förgångna. Under äldre bronsålder byggs därefter ett stort gravröse, Bredarör, på platsen för hällkistan. Detta visar ”… att det var viktigt för bronsålderns människor att knyta an och fortsätta bruka äldre platser och monument” (Goldhahn 2013, s. 509f).
Öster om Kiviksgraven finns ett delvis undersökt gravfält. Gravarna bestod av små rösen med urnegravar. Gravfältet utgör den västra delen av ett större gravfältsområde, benämnt Ängakåsen och Koarum. Här finns skeppssättningar, stensättningar, Penninggraven och kulthus. Sannolikt har gravfältet sträckt sig ned mot en naturhamn norr om Bredarör. Merparten av traktens rösen och högar är uppförda under bronsåldern. Många av dem förstördes dock under 1700- och 1800-talen (Goldhahn 2013, s. 413ff).
Koncentrationen av härdar och kokgropar inom undersökningsområdet, med kontinuitet från sen jägarstenålder till vendeltid , kan tolkas som att området periodvis använts som samlingsplats där människor förenats för att inta måltider vid speciella tillfällen, troligtvis i samband med ceremonier och högtider vid Kiviksgraven. Vid dessa rituella handlingar kan även brunnarna ha använts, kanske i samband med reningsritualer.
Mer att läsa
Goldhahn, Joakim 2013. Bredarör på Kivik – en arkeologisk odyssé. Kalmar Studies in Archaeology IX, Linnéuniversitetet i samarbete med bokförlaget Artes Liberales AB.
Jönsson, Lars 2017. Mellby 3:145, Kivik. Nybyggnation av bostäder. RAÄ Södra Mellby 65:1,
Södra Mellby socken i Simrishamns kommun, Skåne län. Österlenarkeologi Rapport 2017:4.
Thörn, Raimond 2007. Det ideologiska landskapet. Öresundsförbindelsen och arkeologin.
Malmöfynd nr 12. Malmö Kulturmiljö.