av Petra Westerdahl
Trädgårdsbranschen har som bekant ökat explosionsartat de senaste decennierna, och visat sig vara en lukrativ marknad. Som konsument översköljs vi av trädgårdstidningar, böcker, och otaliga program i TV. Konsulter, experter och gurus har poppat upp som svampar ur jorden.
Parallellt med det ökade intresset för trädgård, märks även ett miljöengagemang. I takt med att föroreningar och övergödning uppmärksammas i media vill många människor odla utan gifter och göra en egen insats för natur, djur och inte minst för kommande generationer. Men hur ska vi gå till väga? Hur hittar vi då tillbaks till vår egen och naturens kärna? Ett sätt kan vara att odla på egen hand, och att även samtidigt dra nytta av det egna avfallet.
Den verklige odlaren kan dock uppleva att tidningsomslagets stereotypa bild – vacker flicka i spetsklänning med roskorg på armen – kännas främmande. Hur skulle det te sig om den sköna fått jord under naglarna och klätt sig i blåställ?
För den som icke räds att smutsa ner sig och vill gå till grunden med odlingen, görs här en djupdykning rakt i hjärtat av trädgården – nämligen till kompost och gödningsmetoder. Men först tar vi en titt på våra förfäders kunskaper om jordförbättring.
Vilka metoder använde då tidiga odlare sig av för att göda sina åkrar och köksträdgårdar?
Jordbruket infördes i södra Sverige under äldre bondestenålder, cirka 4000-3300 f. Kr. Från 4000 f. Kr till 500 f. Kr röjdes kulturskogar genom ringbarkning och brandröjning för att ge plats för odlingsbar mark.
Under andra hälften av bronsåldern 1000-500 f. Kr övergick man till gödselbruk. Gårdarna med uthus och permanenta åkrar började att byggas omkring 1000-800 f. Kr och jordbruket drevs i stort på liknande sätt, utan större revolutionerande förändringar, ända in på 1700-talet.
Under årtusenden lärde sig människan genom erfarenhet vad som gynnade växtligheten. Spillning från de tamdjur som bosättningen höll sig med, den egna avföringen, hushållets köksavfall, tång från stränderna och aska efter brandröjning, för att nämna några exempel.
För oss som växt upp med ett linjärt, kortsiktigt tänkande där mycket styrs av lönsamhet, känns det kanske ovant att tänka cirkulärt. I kretsloppscirkeln är varje detalj en del av helheten och det finns ingen början och inget slut. Således blir slutprodukten, avfallet, också början och grunden till odlingen.
Ju räligare desto bättre
Jo, det kan kännas så när man börjar intressera sig för jordförbättring. Ju mer det osar och stinker desto bättre fungerar det. Naturprodukter som för våra förfäder var lättillgängliga och gratis kan för oss nutidsmänniskor vara lite svåra att få tag i. Det bekvämaste sättet är förstås att köpa färdig gödsel, som även finns i ekoversion. För den som vill ta sig från konstgödningspreparat och känna sig mer delaktig i kretsloppet finns många olika metoder. Nedan några i urval:
Djurgödsel – Plocka helt enkelt koskit i en hage. Spillningen komposteras i ett år före användandet. Gödsel från kon består inte bara av bearbetat foder, utan även avsöndringar från kons körtlar och från tarmkanalen, vilket stimulerar växtligheten. Häst- och fårgödsel är torr och behöver vattnas. Gödsel från svin och höns är fuktigare och behöver blandas med löv och gräs.
Urin – För den som törs – kissa i en spann. Färsk urin luktar inte och innehåller mycket kväve, kalium, fosfor och är ett välbalanserat gödningsmedel. Blanda en del urin med nio delar vatten. Rådjuren flyr på kuppen. Ett nutidsproblem med den egna urinen är att den kan innehålla läkemedel som är mindre trevliga för kretsloppet.
Nässelvatten – Samla nässlor och lägg dem i en spann med vatten. Luktar än värre än mycket annat. Låt stå i en vecka, men rör om några gånger så minskas stanken. Spädes med tio delar vatten.
Aska – Förmodligen en av de tidigaste jordförbättringsmetoderna som använts från stenåldern. Efter brandröjningen odlades det direkt i askan, vilken visade sig har vissa gynnsamma effekter. Aska innehåller kalium, kalcium, fosfor men inget kväve och höjer PH-värdet. Aska är gynnsamt för rosor, bärbuskar och fruktträd, men rekommenderas inte för potatis och hallon.
Komposten – grunden och hjärtat i trädgården. Blanda köksavfallet med löv och gräs och berika med ko- eller hönsgödsel efter behov. Eget köksavfall och material från din trädgård används på samma plats för att åter bli till växtlighet.
Tång – innehåller kalium, kväve, fosfor, bor och jod. Tidigare fanns så kallade tångrätter, där lantbrukare hade möjlighet att hämta tång till sina åkrar. Tyvärr kan tången i Östersjön numera innehålla kadmium (tungmetaller) som läckt ut från konstgödslade åkrar, vilket gör att denna metod kan vara mindre lämplig för österleningar.
Löv – Spara höstlöv! När löven faller, förs näringen som trädets rötter sugit upp från stora djup, åter till jorden. Löv är alltså en utmärkt gödning. Även om det ser skräpigt ut i trädgården på hösten, har maskarna tagit vid och dragit ner löven i jorden till våren. Ett annat bra tips är att finfördela löven med gräsklippare, vilket är ett enkelt sätt att få en bra gödning till gräsmattan.
Låt er gärna inspireras att prova våra förfäders välbeprövade gödningsmetoder. Känslan av att vara delaktig i naturens eget kretslopp är storslagen. När yttervärlden känns tuff och krävande är det skönt att – långt ifrån stress, prestation och produktivitet – omslutas av naturen och att arbeta med den. När cirkeln sluts får var sak sin unika tid och plats, allt i ett perfekt skapat sammanhang.
Referenser
Nationalencyklopedin – Jordbruk i förhistorisk tid
Enheten för de Areella Näringarnas Historia (ANH) – www.ksla.se
Jordbruksverket –www.jordbruksverket.se
Råd & Rön – www.radron.se/guider/kompostera-mera/
Riksförbundet Svensk Trädgård –
www.tradgard.org/kunskap/kunskapsbank/faktabladen/03_kompost.pdf
Tidigare publicerad i Tidskriften Österlent 2014.